Sen lunchpaus i animerandet.Tuggar äggmacka.
Har läst vår nya bloggare ”Kärlekskrank” och minns livet som singel. Vissa saker har verkligen bitit sig fast i minnet, som dessa män (ganska många faktiskt) som tålmodigt övertygade en med smicker, charm, löften om gemenskap, och när man till slut sänkte garden som man är så van vid att hålla upp som kvinna, ”hard to get-garden”, och kom dem till mötes, så backade de direkt. Och försvann. Oerhört frustrerande, och för en kvinna tämligen obegripligt. Varför ödsla tid, energi och värdighet på något man ändå inte vill? Är det något slags sport? Spel? Eller blir tanken på konsekvenserna, att man kanske faktiskt ska behöva möta denna andra människa, komplett överväldigande i det lilla huvudet? Varför då i så fall?
Många frågor.
Jag minns en kille som ville att jag skulle RINGA honom hela tiden. ”Nä, jag kan inte ses ikväll men du kan väl RINGA mig imorgon på jobbet?” Och nästa dag: ”Nä, jag kan inte ikväll heller men RING mig imorgon…” Efter några dagar börjar jag se ett mönster och ruttnade. Tönt.
Ann säger
Få män har förmågan att våga stå upp för sig själva om vad dom känner. Rädslan för att bli anklagade för att ha sårat gör att dom tyvärr väljer att lägga över bollen på oss kvinnor i stället. Då tror dom att dom går utan skuld. Idioter är vad dom är. Frågan är bara vad vi är som går på detta och tillåter dom att få fortsätta bete sig på detta sätt.
Människor, människor, varför är vi så knepiga. Det är precis som om vi har ett behov av att krångla till det när livet är för lugnt och rofyllt.
jess säger
Ja, visst väljer vi att krångla! Absolut också jag. Man vill leva där det känns. Och känns det inte bra så låt det i allafall kännas dåligt så det känns – nånting. Idiotiskt men mänskligt. Och så rädslan för närheten, som så mycket av alla relationsproblem bottnar i. Det är synd om människorna.