Oj, det blev lite paus i bloggandet… Hade en deadline och lite socialt liv och ett tandläkarbesök med lillungen och ja, dagarna rann iväg.
Sitter nu och stirrar lite matt på min pappas dödsboanmälan som jag mödosamt fyllde i och skickade in med tusen bilagor och nu har fått tillbaka, avslagen. Min far var ingen rik man, men han visade sig ha några tusen för mycket i värdepapper för att det ska gå att göra en dödsboanmälan. Nu får jag göra om skiten igen, den här gången som en regelrätt bouppteckning. Vuxenpoängen haglar runt min barnsliga huvudknopp.
Pappa gick bort i juni i år. Så värst gammal blev han inte, 70 år på sitt 71:a, men kanske rätt gammal ändå med tanke på livet han levt. Livet var en fest, mycket alkohol och tobak, ett enda rastlöst rännande tills kroppen sa ifrån. Och då hade han slarvat bort egendomar, fruar, barn och barnbarn längs vägen och satt i ett rum med kokvrå på ett ungkarlshotell med massor av skulder. Jodå, vi hade kontakt även de sista åren, men en sparsam sådan. Det kunde gå halvår, år utan att vi hördes. Ett tag hade han slarvat bort sin mobil och meddelade oss aldrig något nytt nummer – i nästan två år hade vi ingen koll på om han var död eller levande. Sedan en dag hörde han av sig med sitt nya nummer och allt var som vanligt igen. Han var svår att komma in på livet, samtidigt som han var en glad galning full av upptåg hade han en stolthet och en värdighet som aldrig fick ruckas på, och därför ville han aldrig erkänna sina svagheter och absolut inte sina alkoholproblem.
Det blev komplicerat. Han älskade mig och han svek mig. Höjde upp mig till skyarna och drog undan mattan. Många gånger, på olika sätt. Naturligtvis inte avsiktligt, men spriten och hans stora ego gick alltid först.
Den åttonde juni när jag låg och sov fylldes min dröm plötsligt av så mycket kärlek att jag vaknade av den. Jag har aldrig varit med om det förut – känslan var så otroligt stark. Sedan ringde en läkare och berättade att de hittat min pappa död i sin säng. Jag blev såklart helt förstörd – nog för att jag visste att han var lite skruttig men att han skulle dö sådär bara var jag verkligen inte beredd på. När vi senare röjde hans lilla lägenhet berättade personalen som tagit hand om honom sista tiden att han snabbt blivit väldigt dålig sista månaden. Och eftersom vi hördes så sällan så missade vi det fullständigt, och han ville förmodligen inte visa upp sig i sin skruttighet utan försvann i total tystnad. Kvar finns det skrivna. Han skrev mycket, alltid, han skrev högt och lågt om vartannat i en härlig röra, artiklar, teaterpjäser, romanutkast, släktkrönikor, dagboksanteckningar och anteckningar riktade till både mig och min bror… Han kunde inte slutföra något men det gör inget, jag läser alltihop och känner att han är nära mig.
Efter den första chocken gick min sorg ganska snabbt in i ett lugnt läge. Den finns där såklart, men acceptansen kom rätt snabbt och jag inser att jag redan sörjt honom så mycket medan han ännu var i livet att jag nog redan var färdig på flera plan.
Stor kärlek, stor sorg, stor glädje, mörk svärta och sina talanger gav han till mig och det får vara gott nog för det var det jag fick. Närhet och gemenskap får jag hitta på annat håll.
Och så den där förbannade bouppteckningen…
I sina lugna eftertänksamma stunder när han satt vid vattnet på ön och rökte sin pipa, filosoferade och var alldeles harmonisk, då älskade jag honom som mest. (Illustration: Tove Jansson)
Tack! Precis vad jag behövde läsa just nu. Man ska inte vänta till imorgon…
Exakt Sandra! Aldrig vänta till imorgon med det som är viktigt för en. Jag hoppas jag lär mig det nångång…