En spännande (och helt ovetenskaplig) iakttagelse ur mitt liv med döttrarna: Dessa unga kvinnor och många av deras vänner verkar leva i lycklig avsaknad av stigmat som kvinnorna i min generation brottades (och brottas) med: Hysterisk stress över att hitta En Man Att Ha Ett Förhållande Med.
Jag tror att det håller på att ske ett trendbrott av något slag. Alla dessa unga kvinnor jag ser och hör talas om, som ser bra ut, har gott självförtroende och är på väg ut i vuxenlivet, verkar kunna välja det här med förhållanden på ett annat sätt än vad som gäller min generation. Visst har de pojkvänner, emellanåt långvariga relationer, men däremellan har de minst lika långa uppehåll när de säger sig tycka det är skönt att vara själv och leva sitt eget liv. För mig känns det som att de har knäckt en av våra hårdaste nötter: Att existera för sin egen skull och inte i relation till någon annan. När folk i min generation försöker göra det känns det behjärtansvärt men ofta lite påklistrat och inte helt konfliktfritt, vi har det inte i oss – men jag tror att de här nya tjejerna lever i nya tider med nya möjligheter och det gör mig så glad och hoppfull!
Jag har också upptäckt att när tjejerna sedan är i relationer med unga killar, så är dessa killar fascinerande bra på att visa känslor, säga fina saker, visa hänsyn – något har definitivt hänt sedan det buffliga och osäkra åttiotalet!
Jag har, trots medias skildringar av obegripliga och orättvisa våldtäktsdomar, förhoppningar inför framtiden. Det händer grejer, bra grejer!
Vi var unga i helt fel decennium, den saken är klar. Men vi kan trösta oss med att vi tydligen har varit bättre föräldrar och gett barnen en bättre självkänsla än vår föräldrageneration.
Helt sant. Och det har ju såklart gått långsamt framåt ända sedan det bigotta artonhundratalet, lite bättre för varje ny generation – så man får väl försöka vara tacksam över att man föddes efter att suffragetternas arbete kickade in i allafall…