Skolan är ett hett ämne för alla oss som har barn. Jag läste kollegan Signatur A:s inlägg igår och kan bara hålla med. Vi har haft barn i den svenska skolan från sexårs i mitten av 90-talet men har nu en välsignad skolfri period efter att mellanungen tog studenten för ett och ett halvt år och tills lillungen börjar skolan om ett halvår. Sedan kör vi igång igen – inget jag ser fram emot, tyvärr.
Ett av de första varningstecknen jag upplevde var när stortjejen började få läxor. Drillad som jag är sedan tiden i Franska Skolan (där man tog kunskap och uppgifter på rätt så stort allvar) kollade jag att läxan blev gjord, förhörde henne tills den satt och frågade efteråt hur det hade gått i skolan. Det visade sig att ingen hade kollat om de gjort läxan…
Och på den vägen tyckte jag det fortsatte. Jag kände mig lite lamslagen – vi får hela tiden höra att föräldrarna måste engagera sig i skolan men vad kan vi göra när inte skolan möter upp och visar att deras uppgifter är viktiga? Jag kan hjälpa mina ungar med hur mycket läxor som helst men om lärarna skiter i dem så skiter barnen i dem och tillslut skiter jag också i dem. Så funkar det.
T ex rättstavning verkade aldrig vara någon big deal i mina barns skolor. Långt upp i åren kompromissades det flitigt med stavningen när uppsatser skulle bedömas, det kändes som att överhuvudtaget få ihop en uppsats var prestation nog. I femman fick mellanungen en svenskalärare som var så gravt ordblind att hon lärde ut felstavning till ungarna och hennes veckobrev var oläsliga. Hur blir det så?
Annars var det mest fokus på mössor som skulle av och mobilerna, de eviga mobilerna… Herregud, lägg dem i en låda vid dörren tills lektiionen är slut, hur svårt kan det vara??
På föräldramöten fick man höra att träslöjd var viktigare än matte (ja, detta var en kommunal skola, iofs med bildinriktning men ändå…)
I övrigt löpte det ett felfokus genom hela skoltiden: ”Har ni det trevligt barn? Är lärarna snälla?” Men snällhet är inte samma sak som att inte kunna sätta gränser. Rätt gränser. Och lyfta fram kunskap som någonting viktigt och positivt.
I högstadiet verkade både lärare och elever bli fullständigt överraskade av den plötsliga betygssättningen. Nu fick man på föräldramötena höra att ”vi säger till eleverna att G (medelbetyg) är bra nog, så att de inte ska bli stressade och bränna ut sig…” Snacka om att inte förbereda ungarna för något av den hårda verklighet med arbetslöshet och bostadsbrist som de tyvärr är på väg ut i!
Gymnasiet präglades av allmän förvirring, eleverna fick ingen info om när de skulle vara var, infon skulle stå på monitorer men det gjorde den allt som oftast inte, lärare gick ut och drack kaffe på lektionerna eller dök helt enkelt inte upp och eleverna gick hem och sov. Dessutom hade ungarna aldrig fått lära sig att plugga, de hade inga verktyg för att samla in kunskap mer än att kolla Wikipedia och blev helt lamslagna när de inte fick en lista med exakt vilka frågor som skulle komma på provet och vilka frågor man skulle svara rätt på för att få godkänt, väl godkänt eller mycket väl godkänt (vem uppfann sådana listor och vad är de bra för?). Ett annat väldigt nerbrytande lärarpåhitt var den märkliga företeelsen att efter att man spikat ett datum för ett prov samtidigt meddela att om eleven inte kunde göra/inte hade pluggat/råkade försova sig så kunde man göra provet vid ett senare tillfälle istället. Varpå alla ungar såklart gjorde provet vid det senare tillfället eftersom de då fick mer tid att plugga till det. Om de nu gjorde provet alls.
En enda röra har det varit, skolan känns som en dysfunktionell förälder som varken kan sätta gränser eller visa intresse för ungarna. Och framförallt inte göra dem intresserade av kunskap. Det är möjligt att det handlar om en brytningstid mellan den gamla disciplinskolan och en nyare där eleverna ska söka kunskap och låta lust och intresse styra. Och det kan ju vara bra, men då måste också någon finnas där och förmedla lusten och intresset och styra skutan åt rätt håll. De personerna finns inte i dagens skola.
Kommenterat på Skilda.nu