Lite slö efter kul födelsedagsfest igår. Drack bubbel, umgicks med trevliga människor och dansade knäna ur led till värsta bästa ska-bandet – härligt, bättre lördagskväll kan man knappast ha!
Men dagen efter blir ju därefter. Med rassliga knän och svag huvudvärk har jag hasat runt på Tekniska museet med sambo och lillunge. Dvs, haset stod jag och sambon för, lillungen var det fart på som vanligt. 🙂 Första septemberdagen var som den ska vara, hög och klar luft och en vind som viskar om höst. Men låt den komma, säger jag, efter en sådan här sommar är jag mer än tillfredsställd: jag har lagrat solsken ända ut i tårna. Det räcker ett tag.
Och mellan Tekniskas robotar och genomskinliga diskmaskiner tänker jag. Bland annat tänker jag på människorna från igår, på kvinnan i den fina prinsessklänningen och snörkängorna som deklarerade att hon var nyskild småbarnsmamma och inte kom ihåg hur man dansade. Sedan dansade hon hela kvällen, ohämmat, med allt och alla. Och jag känner igen mig själv som nyseparerad. Gränslösheten, känslan av att röra sig en meter över verkligheten (ibland under), förnimmelsen av att ha förlorat allt men också av att ha fått en ny chans att hitta något bättre. Man är redan på botten så det kan bara bli bättre. Living on the edge och bitterljuvt. Svart humor och sorg. Göra saker man inte gör vanligtvis – modiga saker, korkade saker.
Söker efter facit. Vad lärde jag mig av de där åren? Vad kan jag förmedla vidare? Vad hade jag själv velat höra då?
Först och främst: Ingenting är slut, förutom din gamla relation. Och något fel måste det ha varit på den, eftersom den tog slut. Det är för de flesta människor en extremt ångestladdad tomhet när det gamla är borta och det nya inte har hunnit bli till än, men man kan vara säker på en sak: DET NYA BLIR TILL, oavsett om man tvivlar så kommer det nytt liv allteftersom. Och nya människor. Och nya relationer. Det kan gå trögt i början och det är kanske meningen: man är slagen ur kurs och behöver kanske sitta invirad i en filt med sin tekopp och tycka synd om sig en vecka, en månad, ett år, kanske två år… Men när ens nyfikenhet börjar pocka på och teet har kallnat så börjar det nya rulla.
Sedan: Du är värd all kärlek och du har rätt till den. Svårt att inse känslomässigt, särskilt om man blivit dumpad, men ens attraktionsvärde och människovärde ska inte bedömas utifrån ens gamla avlagda partner utan inifrån sig själv – och kanske med viss draghjälp av nya vänner/beundrare som man får tillfälle att spegla sig i… Jag minns hur använd och bortslängd jag kände mig, men hur ny och spännande jag kunde bli i en ny bekantskaps ögon.
Analysera och sortera. När man ändå sitter där med sin sorgsna tekopp kan man ju också roa sig med att fundera på vad man kan göra bättre i framtiden. Det är klart att det är mycket roligare att grotta ner sig i alla fel som ex-partnern har gjort, och det har väl också sin poäng men det hjälper ju inte en själv och ens framtida liv. Det enda man kan påverka är sig själv, och den insikten föder en enorm frihet. Du kan göra allt du vill, bara du kollar in dina begränsningar och vilka felval du tenderar att göra (och aktivt tränar dig på att inte göra dem). Själv har jag oket att vara präglad på en pappa med missbruksproblematik vilket visade sig tydligt i mina tidiga relationer. Jag fann mig ofta intrasslad i hopplösa känslosoppor med diverse vackra män med drogproblem. Man dras till någonting man känner igen, något man vill lära sig bemästra och övervinna, men eftersom det också är där man är som svagast så har man svårt att vinna. Det sket sig alltid till slut, eftersom missbruket tydligen knäckande nog övervinner eventuell kärlek (behöver jag nämna att det var samma känsla jag fick i min och min pappas relation – Freud skulle fröjda sig om han fått mig till klient…). Till slut tröttnade jag på att ständigt bli bortprioriterad, men det krävdes att jag verkligen körde huvudet i väggen först. Jag började dejta andra typer av män och samlade på mig nya egenskaper att gå igång på. Egenskaper som fick mig att må bra. Jag tror jag präglade om mig under mina fyra singelår, och jag kom på att:
Om man ska leva i ett förhållande ska det vara för att det gör en stark och glad. Annars har man det faktiskt roligare som singel, så länge man har vänner och kanske en och annan älskare att tillgå. Att leva i ett pissigt förhållande är det ensammaste som finns.
Jag kommer säkert på mer allteftersom, men nu är det sent och jag vill bara avsluta med att informera om att skördetiden har startat på min balkong! 🙂
Kommenterat på Skilda.nu