Det är lite glest från mig just nu, sorry, sorry! Det är jobbet spm är boven den här gången – jag och Sambo animerar barnfilm för SVT för brinnande livet. Många avsnitt är det och kort deadline som alltid. Jag har svårt att samla tankarna under stress och hellre än kallprat så håller jag tyst.
Men lite filosofisk blev jag ändå medan jag satt och stirrade in i 3D-programmets grå universum: Vad mycket det gör för ett förhållande att ha gemensamma projekt! Det är ju ingen nyhet direkt, men för mig, som alltid tror att jag är ensam oavsett om jag faktiskt är det eller står inklämd bland 1000 pers i typ en tunnelbanevagn i Tokyo, så kan det inte sägas nog med gånger. Att jobba tillsammans, prata om animationen och tillsammans se filmerna växa fram under våra händer, det stärker gemenskapen. Ett plus är också att vi varit tillsammans så länge nu att vi slipats mot varandra och klarar av att ge och ta kritik till och från varandra. Det var nämligen omöjligt de första åren, vi hamnade konstant i gräl när vi försökte jobba ihop på den tiden och det slutade för det mesta med att någon av oss stormade ut och smällde igen dörren, hehe.
Jag har ju aldrig upplevt ett längre förhållande än det här och tycker det är intressant att studera vad tiden gör med oss. Bra också att kunna jämföra med det förra förhållandet, och märkligt är det hur olika inte bara förhållandena är sinsemellan utan också hur olik JAG har varit i de båda. Hur mycket mer orolig, svartsjuk och diskussionslysten jag blev med de stora tjejernas pappa, hur grälen avlöste varandra emellanåt, medan jag och Sambo nästan aldrig grälar utan mest sitter och fantiserar ihop filmidéer och fnittrar åt interna skämt.
En sak som dock har varit samma i båda relationerna är att båda dessa skitsnygga män jag lyckats skaffa mig obönhörligt har lökat till sig efter några år med mig! Hår och skägg får plötsligt växa hej vilt och man får tvinga på dem nya kläder… Jag kanske inger en sådan fantastisk trygghet att de slappnar av lite väl mycket, haha! Ja men allvarligt – jag har inga problem att berätta för mina barn var skåpet ska stå, men att börja tillrättavisa vuxna människor om att de nog borde klippa sig och träna och bla bla, det kan jag bara inte! Kan ni?
Måste bara visa halloweenpumpetomaten jag skördade på balkongen här om dagen! Om tomater kan vara Belgian Blue så är det den här! 😀
Nä, inte jag heller, rädd att någon ska säga till mig också… 😉
Håret har aldrig varit något problem för mina X då jag alltid fått tillåtelse att själv klippa dem. Där emot har magen konstigt nog vuxit från ingenstans. Tycker inte heller att jag ska behöva påpeka till en vuxen att träning kan förändra formen och förbättra hälsan.
Det är ingen EU-tomat som du har odlat fram. Men om man trivs så växer man och frodas. Vem skulle inte göra det hos dig/er. 🙂
Kram
Jomen precis, L, man vill ju ha ömsesidig respekt vuxna människor emellan. Jag skulle inte heller palla att ha någon gubbe domderande över mitt utseende, men å andra sidan har man ju nåt slags egen gräns för hur lökig man kan tänka sig att bli…
Ja, herregud, Ann – magen… var kom den ifrån liksom?? 😀 Jo, jag får också klippa Sambos hår och gör det också ibland men tycker det är svårt att klippa män, gör man minsta fel med saxen ser de ju direkt ut som försöksutsläpp, så jag har alltid ett visst motstånd och tycker faktiskt han kan hasa sig ner till någon frisör istället för att lägga ansvaret för sitt utseende på mig. Samtidigt är det liksom inte en tillräckligt stor grej för att jag ska orka börja gnata om det…
Och förresten – tack! 🙂
Kram