På väg hem från dagis med sin last trötta barn i den knäande sittvagnen slinker hon in på Systemet för att handla rödvin. Lisa ska titta in i morgon kväll, och Lisa och rödvin är en bra kombination.
Lokalen är knökfull, den ångar av folk. Hon ser sig omkring: Systembolaget en fredag eftermiddag är demokratin i ett nötskal. Alla är där och i trängseln står de sida vid sida, sitter skuldra vid skuldra, polis-Bengt och tonårs-Emma med falska legget, fylle-Berra och fru von Pinkenstråhle, praktiskt taget i knät på varandra och alla med samma intention.
Inför Systembolaget är vi alla lika.
Hon hjälper Visa att trycka på lappknappen.
Det är sällan hon är här. Vin stjälper hon helst i sig på krogen för det finns ingen hemma att göra det med. Men nu är det nya tider, nu kommer hon inte utanför dörren efter klockan sex på eftermiddagen, så nu får hon börja göra som alla andra. Ta en sväng förbi Systemet på fredagkvällen. Känna sig som gift och normal med villa, bil, barn och vidhängande man, och sedan lura hem vännerna till köksbordet.
Barn har hon i alla fall, i högsta grad: Visa är på väg ur vagnen och Saga syns inte längre till bland människomassorna, det är för trångt för att köra runt vagnen så Ylva bär Visa på armen och letar rutinerat upp rymlingen i andra ändan av lokalen.
Med Saga är det så, att sätter man henne i en lekpark dröjer det inte mer än två minuter innan hon är utanför lekparkens område. Gärna mitt i en trafikerad gata, om en sådan finns att tillgå.
Gränslös. Kanske ett oroande tecken.
Mitt i allt piper apparaten uppe i taket och det blir Ylvas tur – hon hivar upp Saga på andra armen och buffar sig som en amerikansk minifotbollspelare genom mängden för att inte missa sitt könummer. Ungarna skrattar så de skriker av den skumpiga färden och blir till slut avstjälpta på disken framför kassörskan av den svettiga andfådda mamman som väser fram ”Sangre del Toro” med utandningsluften innan hon ens tittar upp.
Någonting händer där, någonting blir hängande i luften, kassörskan står kvar en sekund för länge och Ylva höjer blicken.
Det är inte så angenämt, och det är länge sedan sist. De känner mycket väl igen varandra båda två, men har ingen anledning att hälsa eller fråga om läget.
”Så det var här hon hamnade…” är Ylvas första tanke när hon möter kassörskans välbekanta blick. Bruna ögon, det ena tittar inåt mot näsroten. Precis som förr.
– Två flaskor. förtydligar hon eftersom inte så mycket händer framför henne. Hennes leende är som bortsopat för det här är inte roligt. Kvinnan lösgör sig från disken och glider in bland hyllorna.
Saga tjatar om att hon vill hem till barnprogrammen ( ”För sent, min skatt…” tänker Ylva medan Systembolagets klocka slår Bolibompatid med ett knäpp) och Visa är snorig. Ylva gräver frånvarande i fickan efter en näsduk.
Kvinnan kommer tillbaka med två flaskor, ställer dem på disken med flackande blick. Ylva tar sig en ordentlig titt. Studerar.
Livet är så märkligt: Man går in på Systembolaget och finner sig plötsligt expedierad av just den skelögda människa som mobbade livet ur en första året i högstadiet.
Glömd sedan länge – men en gång betydde den där blicken pur ondska.
Rollerna byts, livet igenom.
Ylva betalar, tar sitt vin med ett snett leende, samlar ihop sina barn och lämnar den besvärade expediten kvar bakom disken utan ett ord. Det finns ingenting hon har lust att säga..
– Där kan du stå… mumlar hon medan hon sveper ut genom dörrarna.
Hon har fått en pusselbit att fundera över under köksfläkten i kväll.
Hon går gatan fram med långa kliv, drar djupa andetag samtidigt som hon förbereder barnen på att de har missat första delen av Bolibompa.
– Bara för att du skulle köpa tråkigt vin. surar Saga.
– Mm. mumlar Ylva.
Illustration: Jessica Laurén
Kommenterat på Skilda.nu