Ur anteckningarna – förberedelser

 Veckan innan Lasses avfärd förflyter tung och trög.
Tungt är det att växla mellan plikter och vardag å ena sidan, frustration och ensamhetskänslor å den andra.
Livet som ensamstående mamma är en bergochdalbana.
När allting funkar, när hon är full av energi, gör roliga saker, barnen är glada och hon kanske just har träffat någon för stunden speciell, då skimrar tillvaron. Hon kan känna att hon fått det bästa ur alla världar, hon är fri, omnipotent och har alla möjligheter.
När det sedan sviktar, när hon för en stund inte orkar, då finns det ingen där som tar emot henne. Ingen som kan ta över, ingen som undrar hur hon mår eller tar ett handfast tag om tillvaron så att hon kan smyga undan en stund och hämta andan. Då kommer känslan av misslyckande, splittring, hon tappar fokus och huvudet och vet ingenting längre.
Ett manodepressivt liv, toppar och dalar.
”Men ingen kan säga att jag inte lever!” tänker hon hurtfriskt och erinrar sig sedan att hon inte fick något vidare stöd från Lasse ens när de var tillsammans.
Om han var rädd för slentrian så var han fullständigt skräckslagen när det gällde svaga kvinnor. De sällsynta gånger hon visat en svag sida och bett om stöd trädde en sällsam mekanism in: Han började stampa. Han stampade och trampade på henne, orden for som missiler med ursinnig kraft tills hon var slagen till mos och fortsatte över alla gränser tills hon var alldeles, alldeles död.
Rädslan för den mekanismen höll henne stark i nästan sju år.
”Så fort man glömmer obehagliga saker!” tänker hon förundrat och känner en lättnad sprida sig.
Hon är fri från honom nu och hänvisad till sitt eget pålitliga vacuum. Hon är inte beroende av någon annans underliga problematik och löper ingen risk att såras av innehållet i någon annans medhavda ryggsäck.
Hon börjar kunna se poängen i att vara frånskild, men det är fortfarande tungt.

Hon vaknar och det är en tidig jävla tisdag. Hon har drömt att hon bor i en låda, det är trångt och begränsat. Hon hasar sig upp utan en enda tanke i huvudet, blickar bara ut i den svarta morgonen genom grusiga ögon och vet att det är dags att dra i gång det förbannade lokomotivet igen. Som Särimner uppstår det varje morgon, och som Sisyfos drar hon det ånyo uppför berget, stretar, kämpar.
Väcka motvilliga barn, frukostgegg, kamp med tandborsten i högsta hugg, påklädning och argumentation (”nej du kan inte ha baddräkt när vi går till dagis, det är vinter, man har inte baddräkt på vintern…”), försöka snabba på söliga barn och sedermera hälla ner dem i sina overaller när de gör sig slappa och tunga som hösäckar, förvissa sig om att hon inte glömt att klä på sig själv och sedan ut i natten som utger sig för att vara morgon, andedräkten bolmar ur truten, det slutar med att hon får bära åtminstone en sölkorvsunge och de är som vanligt sena till samlingen.
Efter lämningen på dagis är det lika lång väg tillbaka eftersom dagis ligger åt fel håll, och sedan tunnelbanan bland hostande och vitlöksstinkande människor till jobbet på andra sidan stan.
På tunnelbanan kastar sig de deppiga tankarna över henne. Allt ska hon klara av själv, allt är hennes ansvar, hon är trött, hon orkar inte, tre månader utan avlösning, ingen bryr sig, hon som skulle bli rockstjärna och leva ett liv i lyx…
På gråtens rand stiger hon av vid jobbet. Hon tar ett djupt andetag innan hon går in till sin plats, hejar på både trevliga och otrevliga människor och försöker komma ihåg vad hon ska göra idag.
Hon är designer på en animerad TV-serie, och det är inte så glamouröst som det låter. Hon sitter med ett tjugotal andra människor och gör förarbetet till de olika avsnitten, som sedan skickas till Korea för animation. De är tre tecknare, en gör karaktärerna, en gör miljöerna. Själv tecknar hon rekvisita och effekter, den minsta och mest anonyma delen. Regissören tyckte inte att hennes stil passade för något annat.
Det är ett stressigt jobb, ett avsnitt i veckan skickas. Någon större kick är det heller inte när de sedermera kommer tillbaka, koreanerna är lika stressade som de själva och animationen är för det mesta skitful.
Bättre jobb har hon haft, men hon behöver pengarna och dessutom har hon fått några väldigt bra vänner på designavdelningen. Också de är ensamstående mammor, kanske är det därför de utvecklat samma svarta humor.
Stämningen dem emellan får upp hennes humör varje förmiddag, alltid har någon någon ny dejt att berätta om, eller något nytt nederlag att älta.
Idag har Kattis på sig en långrandig tröja, och när hon sträcker upp ena armen över huvudet ser hon ut som ett kärnkraftverk…
Det går inte att låta bli att skratta.
Ylva har just blivit glad och är på väg till köket efter en kopp kaffe, när hon ser en lapp på anslagstavlan. Det är fest hos en av producenterna nästa vecka, alla är bjudna.
Hon känner hur tumskruvarna dras åt och fotbojan stramar.
Alla är bjudna och hon kan inte komma. Nästa vecka har hennes tremånadersinternering inträtt.
Hon älskar fester, hon hatar när det inte ens finns en möjlighet att gå. Precis som sin far är hon en människa som drivs av lust, inte av plikt. Hon har aldrig mått bra av att späka sig och avstå från roliga saker.
Men från sin mor har hon ansvarskänslan och hon vet vad hon måste göra. Utåt stramar hon upp sig och bestämmer sig för att ta det som en vuxen kvinna, inombords gråter hon ilsket och stampar med foten.
Det är svårt att se sin frihet beskuren.
På kvällen ringer hon Lasse och meddelar att på fredag får han ta barnen.
Vad hon ska göra vet hon inte än, men det säger hon inte till honom för det har han inte med att göra.
– Vart ska du då?
– Ut.
– Okej.
Han är mild och medgörlig, medveten om att han står i skuld.
De bestämmer också att de ska göra något tillsammans med barnen på lördagen, en sista dag av gemenskap innan han flyger iväg.
Hon lägger på luren och dricker sitt té med resignerat lugn.