Vaknar vid tre och ammar och fanskapet har inte kommit hem än.
Ligger sömnlös, ska hon bli förbannad eller orolig? Vad är det här? Var är han?
Onda aningar håller henne vaken långt efter att Visa somnat om. Hon sitter stilla som en nattfågel i sin säng, vet att det är lönlöst att lägga sig ner eftersom hon är så vaken man kan bli.
Stel inombords. Tänker inget, känner inget, börjar bara långsamt förbereda sig för det stora sveket som snart ska hugga henne i nacken.
Vid femtiden vet hon: Han kommer inte hem i natt. Hon kan lika gärna lägga sig ner och sova så hon har en sportslig chans att orka med en vidrig morgondag som kommer att komma hur gärna hon än skulle vilja slippa den.
Och den kom. Och den var vidrig.
– Var är pappa? frågar en pigg och förundrad Saga klockan åtta på morgonen.
Ylva, yr av sömnbrist men klarvaken av vrede svarar att hon inte vet. När hon möter Sagas öppna blick får hon tårar i ögonen och flyr ut i köket för att göra frukost.
Det gäller att aktivera sig, tänker hon med en hjärna gnistrande av rationalitet, inte sitta hemma och vänta på att det förbannade kräket ska höra av sig, då dör hon. Nej, till Enskedebadet ska de, och promenera dit ska de göra, så besöket där tar hela jävla dagen och gärna nästa med, och nästa, låt henne aldrig mer komma hem, låt henne slippa möta sitt öde, låt henne sjunka under ytan mot bassänggolvet och låt henne vila i frid där nere i den klorblå tystnaden på kakelplattorna medan barnen leker ovanför som om ingenting hänt. Ingenting behöver ju ha hänt om hon bara slipper vara med om det, bönfaller hon någon högre makt, jourhavande gud eller vem det nu är som tar över spakarna när ordinarie gud drabbas av sina katatoniska anfall…
Kommenterat på Skilda.nu