Sju år

Igår var det sju år sedan mina stora flickors pappa störtade i havet med sitt flygplan utanför Valetta, Malta. Lika länge som vårt förhållande varade. Lika många år som det var mellan oss – jag var tjugo när vi träffades, han tjugosju.

Sju år.

Han var sådan där. Living on the edge. Trillade ur en skylift, störtade på en camping med ett segelflygplan, seglade en gisten båt i storm, vurpade med sin brors bil, men överlevde alltid. Kom hem lite mörbultad och rufsig men i övrigt full rulle på karln. Änglavakt. Nio liv.

Tills Valetta. En idiotiskt farlig flygtävling, ett race på låg höjd, för många rookies som medtävlande. Han leder loppet tills någon kommer bakifrån och kör av hans stjärtparti. Han tappar kontrollen över planet och det störtar i havet. Han hinner inte ut.

Vi fick reda på det vid lunchtid. Det var lika strålande solsken då som nu, och vi var ute med mellanungen (som då var lillungen eftersom lillungen inte fanns än) på Årstabron, vi hade plockat äpplen i Årsta. Någon obetänksam släkting hade ringt hem till storungen, då fjorton år, och berättat att hennes pappa var död. Resultatet blir såklart fullt kaos: En chockad gråtande unge hemma och en chockad gråtande unge med oss. Vi står mitt på Årstabron, det känns som om det tar evigheter att ta sig hem, tolvåringen är för stor för att bäras men kan knappt gå själv, vi måste ta det varsamt med henne men samtidigt sitter den andra ungen ensam i lägenheten.

En golgatavandring var det.

Och tiden efteråt obeskrivlig. När ens barn är med om en förlust som man själv inte har erfarenhet av är vanmakten så stor att den förlamar en. Man kramar och smeker och finns där, men smärtan i barnet rår man inte på. Det är hemskt att inte kunna hjälpa sitt barn, jag vet inget värre.

Hans död smälldes upp på löpsedlar och på TV-nyheterna, det var svårt att hålla ungarna borta från bilderna på när deras pappa dör. Vi stannade inne några dagar och bara var. En kväll var det fyrverkerier utanför vår fönster och jag sa att de var för honom. Vi visste ju alla att det inte var så, men det kändes bra.

Flickorna var såklart hemma från skolan de första dagarna, men sedan kom deras kompisar hem till oss och hälsade på och dagen efter det började de gå till skolan igen. Livet normaliserades gradvis under året som kom men tomheten stannade kvar. Det blir ett hål i tillvaron efter varje människa som haft en plats i ditt liv.

Vissa människor lämnar en flera gånger.

En natt drömde jag att jag satt i ett öppet flygplan och lågsniffade över en grästäckt landningsbana. Vatten glittrade bredvid, det var vackert och harmoniskt. Jag tappade min sko ner på marken och landade för att leta. Kom fram till ett grönt skjul, något slags flygmekarverkstad. Där återsåg vi varandra. Han kom ut genom dörren och var glad att se mig. Jag tänkte att jag måste berätta för alla att han inte är död. Sedan sa han, med ett allvar och en innerlighet som var rätt sällsynt hos honom: ”Vilken tur, vilken tur att vi fick barnen!” Det värmde, det värmde verkligen.