De hade hånglat hela kvällen och sedan följde han henne hem till dörren. Det var sent, det var tyst på ön och bara stjärnorna såg ner på dem (åtminstone är det så hon minns det). De höll om varandra länge, han sa att han skulle åka till Malmö i veckan men att han skulle komma ut till ön igen till nästa helg och gärna ville träffa henne då.
Hela veckan promenerade hon en halvmeter över verkligheten, hela tiden intalande sig att kär, nejdå, det var hon ju inte. Hon bara gillade att krama honom. Oberördhet har alltid varit hennes skydd. Men naturligtvis var hon idiotiskt galet töntkär för första gången i sitt lilla liv.
De sågs redan på fredagen. Sara hade ringt och rapporterat att de var ett gäng som satt i Vickes hönshus i Kyrkbacken, och där fanns någon som väldigt gärna ville att hon skulle komma dit… Med överomsorgsfull sminkning och enorm hjärtklappning cyklade hon över ön i oktobervinden. Euforin var total. Senare i livet har hon lärt sig (eftersom detta har upprepats så många gånger) att det tillståndet för det mesta förebådar en total kollaps. När förväntningarna trissats till max väntar nästan alltid en minst lika stor besvikelse runt hörnet. Faktiskt nästan alltid. Åtminstone i hennes liv, hon vet inte hur det ser ut i andras.
När hon kommer in i det lilla huset är Dag den första hon urskiljer bland alla människor. Han halvligger i en soffa och hånglar med en annan tjej som hon aldrig sett förut… Euforin faller ner i strumporna och hon blir torr och trött inuti, det går på en sekund. Ja ja, det var väl för bra för att få vara, på med masken, oberördhet är hennes skydd. Hon tillåter sig inte ens att känna förvåning, än mindre ilska, inte en enda känsla är någon värd som behandlar henne så. Utan en blick åt hans håll går hon och sätter sig hos Sara, som förbryllat berättar hur Dag tjatat om att han ville att Ylva skulle komma ner – och nu fattade hon inte vad han höll på med.
Kvällen förflöt och spelet var i full gång. Ylva ignorerade Dag ända tills han kom krypande fram på småtimmarna och bad om ursäkt. Hon försökte fråga honom om den andra tjejen (som inte var kvar) men Dagge var inte pratbar. Han var full eller hög eller båda, men kramas kunde han tydligen ännu. Och hon kunde inte stå emot, av någon anledning. Hon var fortfarande töntkär, om än i något stukad form.
Och så fortsatte det. De spelade spelet, spelet om att bry sig minst. På en fest några veckor senare låtsades Ylva intresserad av en annan kille. Hon var så övertygande att Dag blev sur och gick hem. Hon stod på trappan och såg honom gå, ville kalla honom tillbaka men inga ljud kom ut. Sedan satt hon resten av kvällen håglös och höll handen med den stackars killen hon lurat medan hon försökte undvika hans förälskade hundblick…
Fram och tillbaka böljade spelet, grundregeln var att de bara umgicks på fester nattetid och att om båda bara höll ut tillräckligt långt in på natten så brukade det sluta med att det blev de två till slut i allafall. Det tärde och slet men ingen av dem verkade kunna sluta. Det tog ett år innan det sakta ebbade ut. Sista gången hon såg honom innan hon flyttade tillbaks till Stockholm var när hon satt på Rådhusplatsen i Landskrona med en klasskompis. Dag gick förbi, hon sa ”Hej Dagge”, han svarade inte men bröt av en hyacint i blomrabatten bredvid och gav henne den med sitt inåtvända leende. Hon tror att de slöt fred där och då.
Nu efteråt kan hon se på skeendet med sorg i hjärtat. Två unga människor som trevar efter närhet och misslyckas fullständigt, sårar varandra där de är som svagast, älskar i mörkret men nte kan stå för det i dagsljus.
Dagges drogmissbruk hade sitt pris. Några år efteråt fick han diagnosen schizofreni och försvann från scenen. Ingen verkar ha kontakt med honom längre.
Shine on, you crazy diamond.
Kommenterat på Skilda.nu