Ur anteckningarna – Apokalyps i dubbelsängen

Hennes egen skilsmässa från Lasse var brutal.
De hade hunnit till pingsten och det kändes som om saker och ting börjat normaliseras. En liten tillit hade smugit sig in mellan dem och hon började slappna av i magen. Det var torsdag natt och de hade älskat. Först i badet, sedan på hennes sidenmorgonrock på vardagsrumsgolvet ( hon hade fortfarande behov av att bevisa någonting sexuellt och bredde på lite extra…) och till sist i sängen. Efteråt låg de och gosade och kliade varandra på ryggen och hon frågade lite slött vad han tänkte på.
Han svarade:
– När vi har det så här mysigt är det ju svårt att förstå att jag egentligen vill gå ifrån dig.
…
Knogarna vitnar om tékoppen, det var länge sedan hon bemödade sig att minnas den kvällen och hon finner att minnet fortfarande gör nästan lika ont.
Hon minns ännu mönstret på sängkläderna den natten, synintryck har en förmåga att bränna sig fast under chockartade händelser. Hans täcke var blommigt, hennes var vitt, lakanen var lila och från spjälsängen hördes Visas bebissnarkningar. Lugna, regelbundna, fullständigt omedvetna om apokalypsen i dubbelsängen bredvid.
Ylva brast i gråt. Hon grät och grät och grät, vred sig som en mask men hur hon än vände och vred sig hade hon lika ont. Lasse grät också, försökte smeka bort hennes smärta men kunde inte nå henne. Det var andra gången hon såg honom gråta.
De pratade hela natten, grät, argumenterade, tjatade, ältade, hon med blicken fixerad vid sängkläderna, hon kunde inte förstå. Han var tvungen att förklara om och om igen, förklara, säga att han inte ville ha henne längre, att han inte tände på henne, och varför, orden föll som piskrapp över hennes rygg men hon tvingade honom att säga dem igen och igen för att förstå, hon måste förstå vad som drev honom att göra henne detta, till slut vägrade han att upprepa dem och hon föll som död över täcket, naken, kasserad, lämnad.