Hennes barndom delas helt naturligt upp i före och efter föräldrarnas skilsmässa. Hon minns ännu kvällen de berättade att de skulle skiljas.
Hon var fyra år. Det var skumt i rummet, bara lampan över soffbordet lyste. Camilla i soffan, hon minns inte hennes ansikte. Christian i fåtöljen, framåtlutad med armbågarna stödda mot knäna för att nå fram till lilla Ylva, sorgsna ögon. Han berättar och hon känner hur det vänder. För första gången får hon känna på hur tillvaron kan svikta, den självklara, den enda tillvaro hon visste om, som tryggt burit henne under hennes alla fyra år på jorden. Om inte den kan bära henne, vad kan? Mamma och pappa? De sitter uppgivna och ihopsjunkna, de frågar henne vem hon vill bo hos. Inom loppet av några minuter har strukturen i hennes liv blivit inaktuell, hennes föräldrar har upphört att ta hand om varandra och om henne, som den tredje parten i skilsmässan måste hon ta ansvar för vem hon vill bo hos. Hon säger mamma. Pappas sorgsna blick etsas i hennes minne. Länge efteråt, hela återstoden av barndomen, längtar hon tillbaka till ett idealiserat ” innan mamma och pappa skilde sig ” – liv, och har en obestämd känsla av att hon måste vara extra snäll mot pappa eftersom hon inte valde honom.
Kommenterat på Skilda.nu