Men, ärligt talat, nu när tiden har gått och lämnat plats för distans: Älskade hon verkligen den där omogna mannen med den försenade trettioårskrisen? Var hon någonsin beredd att kämpa för honom?
Joo – för barnens skull. Hon älskade honom genom barnen. Och för att han funnits där hela hennes vuxna liv, hon visste ju inget annat. Hon älskade honom för en massa saker, erinrar hon sig, men visste nog redan då att han inte var för henne, eftersom han sökte någonting hon inte kunde ge.
Ingen annan har kunnat ge det senare heller, har det visat sig. Inte turkiskan och inte Maria. Han är lika rastlös och frustrerad än.
Värre nu än någonsin.
Hon tar en klunk te och lyssnar på köksfläktens hummande.
Ja du Lasse, som trodde du var så fri och att du följde din innersta vilja, som vägrade inse att du var fånge i dina livsmönster. Så mycket lyckligare du kunde ha varit om du bara vågat ens ifrågasätta ditt handlande och så mycket onödigt lidande alla skulle ha sluppit.
För mitt i pingsten, hänryckningens högtid, blev du hänryckt och sjappade. Du ställde livet på huvudet för tre människor minst och du blev inte ens lycklig själv efteråt.
En tår plaskar ner i hennes tékopp och hon rycker till, har inte märkt att hon gråter.
Vad är det som händer i tillvaron emellanåt? Då, när allting plötsligt och oförklarligt vänder. Man kan inte ta på det, inte veta riktigt vad det är, kanske är det vinden, eller tiden – plötsligt går allt baklänges och människor är inte det man antog dem vara. Det kan gälla små eller stora saker:
En människa man länge räknat med på ett visst sätt visar sig ha helt andra sidor och förskjuter på så vis hela tillvaron ett snäpp.
En plats man alltid kunnat återvända till kan gå förlorad och alldeles för sent inser man att man glömde halva sin glädje där sist, och badrocken. Man trodde ju att man skulle komma tillbaka och hämta dem där sedan…
Skilsmässorna räknar hon som de värsta vändningarna, de som nästan tar livet av en.
Hennes föräldrars, och hennes egen.
Kommenterat på Skilda.nu