Han var märklig under de där veckorna. Det var skir vår, maj månad, och han var öppen och vek som hon aldrig sett honom förr. Han var så som hon i alla år längtat efter att få se honom, men tråkigt nog var han inte för henne. Hon kände det så tydligt, hur han lämnat henne med barnen och vardagen och flytt iväg till egna höjder. Hon kunde inte nå honom. Enligt vad han sa träffade han inte den andra något mer, han höll sig hemma på kvällarna, lekte med barnen, var vänlig mot Ylva, men hon kunde inte nå honom. Hade inte kraft att göra det heller, hennes vilja var för tillfället slagen till mos. Hon hade aldrig varit någon fighter, var alldeles för känslig för det.
Så hon körde sitt race och hoppades att han skulle vilja stanna av sig själv. Hon kunde i alla fall inte tvinga honom till det, resonerade hon, då var det ju inget värt, han måste vilja det av eget hjärta.
Nu efteråt tror hon inte längre att det är så enkelt. Hur ofta vet man exakt vad man vill? För det mesta står man velig och tvehågsen mellan flera alternativ och låter tillfälligheter råda. Hon kan förstå att om en omogen man med försenad trettioårskris står mellan alternativen fru och två små barn som han från början varit tveksam till å ena sidan, och en ny spännande barnlös kvinna å den andra, och tillfälligheterna är vårkänslor, nyskilda kompisar samt det faktum att hans egen far lämnade hans mor för en annan kvinna när han och hans bror var mycket små… då ligger det första alternativet riktigt risigt till.
Kommenterat på Skilda.nu