Det är inte alltid man lyssnar på varningssignaler, för då måste man ta ställning och möta konsekvenserna. Ju obekvämare konsekvenser, desto mer blundar ens öron, om det så är Hesa Fredrik de hör. Man förstår bara det man vill och orkar förstå.
Lasse kom hem nästa dag. De ältade några dagar men det är svårt att ha livsuppgörelser med en bebis och en trotsunge runt fötterna. Vardagen tar över, skosnören ska knytas och gröt ska kokas oavsett om man är dödssjuk av partnerns svek. De gick runt och lekte ”som vanligt”-leken, det fanns ändå ingen lösning och Lasse var ju där igen. Hon försökte tro att det var en tillfällig kris, en liten svacka, snart var det nog bra igen.
Men det var kluvet. Samtidigt som hon gick omkring och ansträngde sig för att vara såpass rar att han skulle vilja stanna hos henne så klarade hon inte av att ha honom för nära – hatet låg alldeles bakom nackbenet. Hon kände sig i det närmaste schizofren i sina motstridiga känslor. Fortfarande var hon tom av förvirring, hon kunde inte dra slutsatser av det som hänt utan försökte bara hålla näsan över vattenytan.
Efter två veckor återupptog de någon form av sexliv. Inte för att hon hade någon större lust, fortfarande satt det en glasskiva i vägen för hennes känslor. Som genom ett fönster såg hon sin tillvaro och förvånades över hur normal den tedde sig: En tråkig film, någon form av relationsdrama. När hon slött följde med i filmen som var hennes liv drog hon slutsatsen att om inte den manlige huvudpersonen fick sex inom snar framtid skulle han förmodligen skaffa sig det någon annanstans.
Hon tvingade på honom en kondom (vem visste vad hennes turkiska buksyster hade haft för sig innan hon lade sig med Lasse?) och gav sig åt honom.
Det kändes som ett offer, och hon var offerlammet. Hon offrade sin kropp, sin själ och sin sargade kärlek åt hans rastlöshet och godtycke för att vinna tillbaka det liv hon format åt sig och sina barn. Och kanske även honom, fortfarande hade hon inte helt slutat hoppas på att han ägde en smula eftertanke och värme.
Det kändes inte bra. Hon kände sig utsatt för en hel jury av bedömare: Hans kön bedömde hennes och jämförde elasticitet och glidförmåga med den berömda turkiska kvalitén, hans händer smekte hennes bröst och bedömde fastheten och mjukheten i hennes skinn, hans smala rävögon for hit och dit över hennes kropp, hon kunde inte hindra dem, och de såg blont hår där det borde varit mörka lockar, vitt hull i stället för brunt, blåa ögon istället för svarta…
Hon hade aldrig känt sig så färglös i hela sitt liv. Så tråkig, uttjatad, begagnad.
Men framför allt kände hon sig så fruktansvärt missförstådd. Som hade hon under sju års tid gång efter gång dukat upp de ljuvligaste av sina frukter för honom – varpå han valde ut ett äpple, bara för att det var något han kände igen, bet kräset i det och klagade på att det var grönt när han ville ha ett rött.
Sådant sliter. Ganska länge hade hennes integritet varit intakt, hon var född med ett gott självförtroende och kunde se att det var han som var löjlig och begränsad, och hoppats att han småningom skulle våga upptäcka allt det andra hon erbjöd. Men när det aldrig skedde, när situationen förblev densamma under så lång tid, började hon till slut tvivla på sin förmåga: Kanske att röda äpplen ÄR bättre än gröna och kanske att allt det andra hon vill ge honom är värdelöst eftersom han inte ser det?
Bit för bit bryts man ner, knappt märkbart, och när sedan en glad turkiska kommer dragande med ett helt lass sådana där illröda billiga äpplen som han begär… då är det ute med en. Då kan man gå och dö i någon kompost. Och ta sina sagopäron och tigerfikon med sig i förruttnelsen.
Om det inte vore för skoknytning och grötkokning och hålla ihop familjen och städa huset och älska barnen…
Hon gjorde ett offer. Han tog trött emot det, men lovade ingenting.
Kommenterat på Skilda.nu