Han kryper längs väggarna, skyggar för hennes blick. Hon förstår att han gör det, hon kan inte prata men hennes blick gör det, vanmäktigt galet stirrande skriker den åt honom att vad är du för en jävel egentligen och hur i helvete kan du göra så här mot mig och ungarna, du som jag trodde på, du som jag levde med, du som är hela mitt vuxna liv, jag hatar dig ditt monster för att du gör såhär…!!
Alldeles torrögd står hon där och stirrar, blek som papper i ansiktet. Hela kroppen håller andan. Han börjar förvirrat förklara, hur han träffat en tjej där på middagen, hur de festat till sent och hur han liksom hamnat hemma hos henne…
Pratet dör bort och de står som saltstoder. Hon börjar forma ord, alla frågor hon har i sin stackars skalle just nu blir bara en enda:
– Och nu då?
Och han säger:
– Just nu är jag bara livrädd för vad du ska säga.
Ingen ånger, ingen medkänsla, ingen ursäkt. Bara rädslan för sitt eget skinn.
– Pappa! Saga har upptäckt Lasse och klättrar vigt som en liten apa upp i hans famn.
Det känns som om hon ska kvävas, hon vill långt, långt bort ifrån den lilla lumpna själ som är far till hennes barn.
Hon finner sig ute på gatan, snappande efter luft, med armarna som en tvångströja runt kroppen. Hon tar några planlösa steg och törnar emot Fredrik som just hunnit fram, klänger sig fast vid honom med näsan i hans tröja och utstöter några torra hulkningar. Som hundskall.
Men hennes kropp är inte inställd på gråt än, det blir inte mer än så och han följer med henne upp till Fjällgatan där luften kommer in från fjärden och är lättare att andas.
Med himmel och öar framför ögonen och Fredrik vid sin sida blir hon småningom lugnare. Men förvirringen kvarstår.
Hopp och hopplöshet tumlar i henne om vart annat – hoppet därför att hon i grunden är en person som aldrig kan sluta hoppas samt att hon har levt med Lasse så länge och har två barn med honom och att det rimligtvis borde knyta honom till henne lika mycket som det binder henne vid honom… hopplösheten därför att hon instinktivt vet hur det brukar bli i hennes liv.
Hon inser att enda sättet att få klarhet är att vända tillbaka dit hon icke vill. Fredrik följer med när hon liten, skakig men modig styr stegen hemåt.
Hon hade varit borta längre tid än hon trott och Lasse hade lagt barnen. Fredrik steg in efter Ylva och de två bröderna mätte varandra med blicken. Ingen generades av Fredriks närvaro, han var något slags tredje part i förhållandet.
Ylva ville veta. Chock och förvirring hade blivit till avvaktande tomhet i henne och innan hon fått hans fakta tillät hon sig inte att känna någonting. Hon frågade ut honom hänsynslöst, ville veta allt, ville borra sig ända ner i hans gröggliga grop, ville ta sig igenom allt det hon egentligen inte orkade höra, för hur ska man annars veta vad man ska känna?
Ylva led av missuppfattningen att hon inte automatiskt hade rätt att känna negativa känslor, hon krävde hundra procents säkerhet av sig själv för att berättiga sin vrede.
I början kom Lasses ord tveksamt, men mer och mer beredvilligt berättade han – och mer och mer förstörd blev hon och önskade att hon inte skulle behövt vara så stark jämt utan kunnat köra fingrarna i öronen och skrika ”sluta! sluta! ”
Men för den som fått för sig att gömma sig bakom sin styrka finns ingen nåd att få.
Kommenterat på Skilda.nu