Familjebad är ingen bra plats att vistas på när barnens far just håller på att bedra en: Präktiga sammansvurna föräldrar så långt man ser, mammapappabarn, pingvinfamiljer tryggt lönnfeta i omoderna badplagg, vi behöver inte göra oss till för varandra, vi vet var vi har varandra, det gör inget att jag har gått upp tio kilo för varje barn – han älskar mig ändå…
Men hon ställer sig utanför sig själv, ser med resignerad ömsinthet den ensamma mamman med de två små, små barnen och konstaterar: ”Det är bara så. Just så sorgligt är det. Jag önskar att det inte var så, men det är det och jag kan inget göra.”
Sedan går det bättre.
De badar och de badar, hela hennes fokus är på barnen, de trivs och det gör henne lugnare, får hatet att svalna i magen.
Efteråt äter de på MacDonalds, Saga leker i bollhavet och det är ingen brådska. De går inte därifrån förrän Saga uttryckligen börjar tjata om att hon vill hem.
Väl hemma är klockan fem på eftermiddagen och Lasse har ringt på telefonsvararen.
-…hej…ville bara säga att…jag lever…kommer snart…
Ylva rasar ihop på en stol, huvudet surrar av anspänningen. Hon ringer Fredrik och andas något osammanhängande om situationen. Han säger att han ska titta över.
Sedan sitter hon där. Tills Lasse kommer. Knappt hörbart klickar låset.
Kommenterat på Skilda.nu