Har suttit på en ö mellan länder med mycket dålig uppkoppling (vår idé om semester) och därför inte hört av mig på ett tag. Hoppas ni inte har saknat mig alltför mycket. Nu har jag dock nått fastlandet och kan ta bladet från munnen.
Snubblade över en krönika i ETC av Maria Sveland om att semestra som skild. Den var läsvärd och kastade mig tillbaks till tiden som nyskild. Det var den varmaste sommaren på trehundra år, exet gjorde världen med sin nya brutta medan jag harvade runt i betongen med vår tvååring och vår halvårsbebis… Mitt inre tillstånd behöver kanske inte beskrivas mer än så, ni förstår nog på ett ungefär. Men jag slås ändå av hur märkligt det fungerar i det mentala (åtminstone i mitt) – när tillvaron tippar över, när allt blir sådär rent överjävligt orättvist, när man är dumpad och ingen finns som kan trösta och hjälpa och man lik förbannat är den som måste ta hand om barnen fastän man är mos… då är det som att hjärnan, när den inte kan ta in mer elände restartar, börjar från noll, ser det vackra i det lilla och humorn i det galna eländet, man lever i en film, en dikt, en sång, man gör det man ska och man gör det bra och man drivs av jag vet inte vad. Och man tänker – värre än såhär kommer det aldrig att bli, så nu finns det inget att vara rädd för längre.
(Sedan tenderar man iofs att krascha tio år senare när man har det hur bra som helst och alltihop hinner ikapp en, men det är en annan historia.)
Maria Sveland skriver om att stå ensam med barnen och känna sig misslyckad medan alla försvinner till sina sommarstugor – jag minns det inte så. Jag tror jag var för ung. Jag var 26 år och majoriteten av vänkretsen hade inte ens börjat tänka på att skaffa barn än, så det fanns inget att jämföra mig med. Någonstans var jag ännu ett barn själv och jag tror det skonade mig från en hel del comme il faut-ångest. Jag bjöd hem vänner på vin på kvällarna när ungarna hade somnat, jag gjorde ensamma vansinnesresor med barnen till släktingar i Finland och vänner på Öland och huset i Skåne, raggade upp en jazzmusiker, badade månskensbad med en bröllopsgäst och hånglade upp en konstnär med tvivelaktigt rykte när tillfälle råkade ges, allt för att döva raseriet som körde runt inom mig och för att bevisa för mig själv att jag kunde vara vacker i andras ögon. Det hörde till filmen, dikten, sången, den nyskildas ode. Fullständigt desperat – och det får man vara, eftersom allt annat då är onaturligt. Men för det mesta kramade jag mina barn. Och grät när de sov.
Här är hennes krönika:
http://www.etc.se/kronika/semester-bortom-karnfamiljsnormen?fb_action_ids=10152396459104934&fb_action_types=og.recommends
Kommenterat på Skilda.nu