Stones!

Stortjejen släpade med mig på Stones igår. Vad skulle jag göra utan henne, jag skulle aldrig komma iväg på någon som helst konsert, fast jag älskar musik! Det var hon som drog med mig på Cat Stevens också (trots att det kanske borde ha varit tvärtom…). <3

En timme innan det började stod vi där i en kilometerlång kö i ösregnet utanför Tele2 Arena, en gigantisk fasansfull nybyggnation som jag hela tiden har blandat ihop med det där skrället de byggt upp i Solna. Nu blev den med ens väldigt konkret. Inuti såg den ut som jag minns Hovet, fast ca tusen gånger större.

Vi mötte upp med dotterns kompisar som vallfärdat från Eskilstuna för att kolla Stones, och de tyckte jag var ascool som hade sett både Deep Purple och Rainbow på 80-talet. Och Bowie på 90-talet. Nämnde inte att jag dessutom sett både Black Sabbath och Ozzy – då hade de väl svimmat… Plötsligt blir man kult utan att ha fattat nånting! På den tiden var det en hårdrocksnördig pojkvän som släpade med mig på konserter (jag är tydligen en såndär man släpar med).

Är man runt 1.60 som ju både jag och min älskade avkomma är, så är det en viss kamp att ha ståplats framför scenen. Framför dottern stod en lång och ståtlig man och kramades ivrigt med sin flickvän och framför mig stod världens längsta och bredaste snubbe orörlig som berget Fuji. Efter förbandet knackade jag försynt på den stora ryggen och frågade om han möjligtvis kunde tänka sig att vrida en aning på sig när Stones började spela så jag skulle få se något annat än hans rygg för mina 900 kr (det sista tänkte jag bara, man är ju smidig). Han svängde långsamt runt och glodde tomt på mig däruppifrån himlen som om en myra just hade tilltalat honom och vände sig sedan framåt igen utan att orka svara…Maken till social obegåvning!!

Vi tyckte han förtjänade en ordentlig behandling så vi röjde som bara den bakom hans rygg, sjöng med i låtarna, dansade och höll upp kameran över hans axel när vi plåtade – efter en halvtimme verkade han ha tröttnat på oss och lät oss ta hans plats (eller så skulle han bara gå och pinka, vad vet jag?). Jag tycker man får vara lite jobbig när man är kort och folk ignorerar en…

Och jag kan rapportera att än kan gubbarna!! Jag är sjukt impad! Attityden sitter som en smäck och känns bara ännu bättre nu när den fått lite patina, Mick är fortfarande hur vital som helst och de både sjunger och spelar asbra! Vad är hemligheten, funderade vi på när vi gick därifrån, helt hesa efter att ha ylat med i Honky Tonk Woman och Satisfaction. Det kan ju inte vara knark, liksom?

Sedan följde vi med det långa lämmeltåget av konsertbesökare över Årstabron innan vi vek av hemåt och jag är otroligt nöjd med att äntligen ha sett dem live, det kändes som att det tillhör allmänbildningen och vem vet hur många fler tillfällen man får…

Och så är det ju det där magiska med bra musik, det lyfter en över vardagen utan vidare analys eller konstigheter. Det sitter fortfarande i.

 

Mick i stor och liten upplaga (foto: Jessica Laurén)