Ur anteckningarna – Akut

När börjar en skilsmässa?
Kanske redan när man blir förälskad.

I Ylvas och Lasses fall fanns en viss svaghet inbyggd i relationen redan från början, hon visste det men ville inte låtsas om det. Om man blundar tillräckligt hårt så kanske det försvinner. Men ingenting försvinner för att man blundar, har hon lärt sig. Den hårda vägen. Svagheten gjorde sig mer och mer påmind för varje barn de fick. Så är det med barnen – deras existens ställer alla lögner på sin spets och knuffar dem utför stupet. Alla sanningar kommer upp i ljuset och vissa människor klarar inte av att se skönheten i det utan väljer att fly.

När hon väntade minstingen blev läget akut. Det var en usel sommar det året, hon var gravid och hade samtidigt fullt upp med Saga, Lasse var upptagen med sitt och det blev en ond cirkel: Eftersom han sällan gav henne avlastning hade hon aldrig tid att lägga märke till varningssignalerna, än mindre ork att göra något åt dem och han höll sig ännu mer borta (i sin hangar).

En ruggig höst följde på den usla sommaren, människorna var bleka som sparrisar av den gedigna solbristen och klimatet Ylva och Lasse emellan var inget vidare det heller.
På den ruggiga hösten följde en vargavinter… Ylva var höggravid och dödstrött men överlevde genom att le åt eländet, den där svarta humorn som utvecklas när allt bara blir för mycket. Och det blev för mycket. Ylva rasade plötsligt i vikt, fem kilo på två veckor i åttonde månaden. Det visade sig att hon hade en parasit, geardia lamblia, gud vet varifrån den hade kommit men hon misstänkte den indiska restaurangen de brukade äta på…
Symptomen var denna mördande trötthet, diarréer och viktnedgång, och ingenting kunde göras innan förlossningen eftersom man inte visste hur medicinen påverkade fostret. De sista sex veckorna av graviditeten var helvetiska. Tung och otymplig och utmattad av att ge näring både till barnet och den glupska inkräktaren i tarmsystemet släpade hon sig fram i vintermörkret. Lämnade Saga på dagis, hasade hem och sov tills det var dags att hasa och hämta Saga igen, få till något slags middag som snabbt kom ut igen, i ena eller andra änden, natta Saga med pannan stödd mot spjälsängen i ett sista försök att hålla sig vaken. När Lasse kom hem vid elvatiden på kvällarna och spred sin typiska motoroljadoft omkring sig sov hon i allmänhet, tungt som en död. Om det inte var en sådan natt som hon var tvungen att tillbringa på muggen med aldrig upphörande diarrékramper.
Och det var alltid mörkt.
Och han var aldrig där.
Och det enda hon kunde äta och behålla var apelsiner och odensenougat.
Sedan åkte Lasse på influensa och låg på lit de parade i en vecka, han i sängen och hon på muggen och det var julvecka och mitt i eländet föddes Visa.

Tänk att tillvaron kan vända så på en femöring. Ibland sker under. Förlossningen gick snabbt, hängande över sackosäcken klämde hon ut ungen på tre krystvärkar och sedan sträckte hon sig efter burken med parasitmedicinen. ”Nu du…!” mumlade hon och mulade in de undergörande pillren, medan Lasse utbrast: ”Det är en tjej till!” och klippte navelsträngen.

Och hon älskade sitt nya lilla barn, som att ha fött Saga en gång till, så likadan, fast med strävare hår på huvudet. Liten varelse. Stort ögonblick.
Som att bli kramad av Gud.
De låg kvar över natten, smög runt i tysta sjukhuskorridorer med sin lilla nya i en hjulförsedd korg och kände sig som busiga barn på äventyr. Plötsligt var det de två igen och inte ett dugg svårt att förstå varför hon ville leva med Lasse. Trots att hon hatat honom hela hösten.

Och dagarna efteråt: Allt kändes  helt, hon hade sin flock och sin tillhörighet, hon hade fixat sitt liv. Hon var frisk om än obeskrivligt mager, hon var ogravid och amningsenergisk, gud vet vad man går på när man är nyförlöst, man skulle kunna flytta berg, dagarna blev ljusare och allt var nytt och rent igen.

Men tydligen inte för Lasse.