En reflexion jag gör när jag plöjer mina minnen för den här bloggen är denna: När jag möter en man som får mig att darra, om händerna och i knäna, då är det fara å färde.
Det har nog bara hänt med de tre jag tagit upp här i mina anteckningar, och det har gått åt helvete varje gång.
Jag har alltid tolkat darrningarna som ett tecken på extra mycket känslor och stor passion, men nu – långt efteråt när det är så mycket lättare att se – så förstår jag att det var ren skräck. Livrädsla. Helt enkelt fasa inför den person som lyckats få mig så mycket ur balans och där jag samtidigt mer än anade att han nog inte tänkte förvalta det särskilt bra…
Så mycket för den passionen.
Kommenterat på Skilda.nu