I sju år skulle hon komma att dela sina dagar med Lasse. Hon skulle bli vuxen med honom, få barn med honom, älska och hata honom, sura på honom, skratta med honom, resa runt i Europa med honom… och när allt till slut tog slut, när han till sist tog sig ut – skulle hon undra om det bara var hon. Om det bara var hon som hade känt något. I sju år. Hade han varit med på tåget eller var det bara en fantasi från hennes sida? Ett tankefoster?
Han promenerade in i hennes liv, rörde till det lite och promenerade sedan ut ur det, till synes ganska oförändrad. Rätt oberörd. Mot nya mål. Samma mål han haft när de träffades: Flyga flygplan, hitta en kvinna. Typ så, väldigt enkelt. Det är inte hela sanningen och hon vet det, men så såg det ut på ytan.
Hon kunde bli skogstokig på hans eviga balans, hans oberörbarhet, hans oberoende, eftersom det störde hennes enorma behov av att äntligen bli sedd, att äntligen bli bekräftad och älskad. Bryr han sig eller inte, var den ständiga frågan. Och samtidigt var det ju det hon valt eftersom hon skulle bli livrädd inför någon som verkligen kompromisslöst skulle vilja ha henne och behöva henne. En härva inom sig som hon undrar om hon någonsin kommer kunna reda ut.
Så mycket hon tyckte om hos honom, hans smekningar över hennes kind med grova händer, hans tårar när hon sjöng, hans blickar genom de smala ögonen, han tog med henne upp på flygturer i sina små flygplan, hon satt och läste DN medan han gjorde loopar och hammerheads, man fick bara komma ihåg att andas rätt när g-krafterna pressade på så inte allt blodet åkte ur huvudet… Och när barnen kom – stunderna med ungarna när han var alldeles öppen, förbehållslöst kärleksfull, helt och fullt där i nuet…
Så mycket hon hatade hos honom när han vände sin andra sida till, när det fina han någongång sagt plötsligt inte gällde längre, när han var avstängd, hård, kall, när han jobbade i sin jävla hangar med sina skitiga flygplan dygnet runt i veckor och enda chansen att träffa honom var att sitta där i hangaren medan han skruvade, sitta där och sitta där och… nog för att hon var bra på att roa sig själv men det finns ju gränser, och hade man väl hamnat i hangaren så kunde man inte ta sig därifrån för den låg alltid långt bortom ära och redbarhet och hon hade inget körkort. Hon hittade flygplansfärg och målade en stor arg guldråtta på motorhuven till hans Volvo Amazon men efter det var hennes kreativitet uttömd (men han gillade guldråttan). Och grälen de hade – hon undrade ofta om andra par hade lika fula gräl som de.
Långt senare har hon förstått grunden till sin frustration: Hon hade förgäves letat efter vuxna egenskaper hos en man som ännu var ett barn. Han var inte ondsint eller elak eller hemsk på något sätt, men han hade inte det hon sökte, och när hon pressade honom kände han sig trängd och begrep inte vad hon ville. Förmodligen hade inte hon vad han sökte heller. Om man är en flygnörd vars största passion är att dra ut och göra loopings med sitt flygplan och ens flickvän sitter och läser ledarsidan i DN i planet medan hon hänger upp och ner i säkerhetsbältet – då är man nog inte så värst kompatibla.
Så – bäst som skedde, kan man ju tycka. Men det finns ju så många bottnar i ett förhållande och det är aldrig så enkelt. De delade humor och bakgrund och något ogreppbart fysiskt som går igen hos deras döttrar – så många egenskaper som är svåra att säga om de kommer från mamma eller pappa, de finns hos båda.
Men, för att hålla det så enkelt som möjligt: Så länge de levde sitt kravlösa tonårsliv var de likställda, men när barnen kom växte hon ifrån honom över en natt, trots att han var sju år äldre. Någon måste ju bli vuxen och ta hand om barnen, och den personen skulle tydligen vara hon. Efter det fanns det ingen återvändo.
Undrar om vissa män aldrig blir vuxna eller om pojken i dom får råda lite för mycket o lite för ofta. Ligger det i deras gener att vara så självcentrerade o egen kära eller är det bara skönt att få vara ett offer för sin barndom o slippa bli vuxen. Eller är det bara så att dom är pojkar o kommer att så förbli hela livet?
Jag är i alla fall så glad över det som livet har låtit mig ta del av o dom insikterna som jag själv har fått om mig under denna resa. Jag skulle inte vilja vara utan allt detta för då skulle jag inte vara den jag är i dag.
Jag har själv stannat upp i mitt liv o tittat på vem jag är o vad jag vill. Det har fått mig att ta flera jätte kliv framåt i mitt liv o jag mår så bra i dag.
Tack för det som du delar med dig.
Tänker på er med ett leende. Ha det så bra. Massor av kramar.
Jaa du, svårt att säga. Min gissning är att det också är kulturellt. Jag gillar att vrida och vända på perspektiven och när jag gör mina tankeexperiment genom att sätta mig själv i ”Lasses” sits, när jag tänker mig att jag skulle ha agerat som han gjorde, eller för all del också som min egen pappa gjorde, så får jag nästan svindel. Det känns så oförlåtligt egoistiskt, på gränsen till psykopatiskt, om jag skulle ha gjort det de gjorde. Som kvinna och mor blir dina snedsteg inte förlåtna, allra minst av dig själv. Däremot har samhället alltid tillåtit männen att göra dem och det skapar en väldigt obalans mellan könen. Kvinnan blir den omhändertagande, mannen den som kan göra lite som han vill och som värst bli kallad lite busig eller möjligen skitstövel, men också det verkar kunna ha sin charm i vår kultur…