Skilsmässobarn

Som skilsmässobarn som själv har skilt mig har jag ju tänkt en del på, ja, skilsmässor, i mina dagar.

Mina föräldrar skilde sig när jag var fyra år, och kanske är det därför jag har så tydliga minnen från min barndom. Det formades ett före och efter skilsmässan. Händelser i den gamla lägenheten hände innan, och händelser i den nya hände efter deras skilsmässa. På det viset har jag koll. Själva skilsmässan har jag också ett mycket tydligt minne ifrån: Mamma sitter i den gamla barocksoffan som pappa fått med sig från sitt barndomshem, pappa sitter i en fåtölj. Jag står bredvid och hör pappa med sorgsna ögon berätta att de ska skiljas. Han frågar mig vem jag vill bo hos. Utan någon större reflektion svarar jag mamma (och har sedan dess levt med en otydlig känsla av att jag borde vara extra snäll mot pappa eftersom jag inte valde honom). Hans ögon blir ännu sorgsnare.

Nästa minne är från första kvällen i den nya lägenheten. Jag och mamma sitter vid matbordet. Jag dricker mjölk ur ett högt grönt glas som fortfarande finns i mitt köksskåp och jag minns att jag plötsligt uppfattar oss som jämnåriga. Inte längre mor och barn, utan två människor som blivit av med vår tredje. Just då lägger jag ingen värdering i det, det är som det är.

Men någon gång efteråt kom saknaden. Pappa och mamma hade alltid kompletterat varandra i min värld. Mamma stod för tryggheten och förståndet medan pappa förde in känslor, färg och humor i vårt liv. Han lämnade ett tomrum efter sig, jag saknade hans gitarrspel, doften av oljefärg när han målade tavlor i sovrummet, jag saknade att komma hem från dagis och finna lägenheten full av bakplåtar med ostgifflar som han bakat sådärbara. Men i ärlighetens namn fanns där också baksidor  som gör skilsmässan förståelig. Han drack för mycket, han kunde vara nyckfull och hans humör kunde bli lika lågt som det ibland var högt. Dessutom var han en obotlig flörtpelle.

Utan mamma blev helgerna hos pappa lite väl mycket – pappa. Han flyttade snart ihop med sin nya unga flickvän och de levde bohemiskt sjuttiotalsstudentliv med vänner och fester och kollektivboende. Flickvännen tog sig an mig så gott hon kunde trots att hon bara var typ 22, medan pappa fladdrade runt i sin nya tillvaro och kanske inte var så mycket pappa som han borde ha varit. Jag minns ett stråk av ångest över att ingen där någonsin sa åt mig att gå och lägga mig, men jag antar att fri uppfostran var parollen i de kretsarna.

Hos mamma fortsatte det att vara tryggt och ganska förutsägbart, och utan pappa blev hemmet lite tyst och inåtvänt. Det var bara jag och hon. Förutom på somrarna när jag skickades till mormor och morfar i Finland i flera månader och inte hade några föräldrar alls.

Jag kan mycket tydligt känna deras förening i mig själv. Jag är ungefär lika mycket mamma som pappa, och de två olika personligheterna lever runt i mig. Ibland blir det konflikter, men det är också en väldigt bra förening. Jag har pappas fantasi och kreativitet, och jag har fötterna på jorden som mamma och hennes företagsamhet, vilket gör att jag faktiskt kan göra något av pappas flyktiga gåvor. Jag är väldigt tacksam för att jag fått tillfälle att lära känna mitt ursprung så jag vet varför jag är som jag är, men jag har också en sorg över att de inte kunde få sin relation att fungera. Nu lever den bara vidare i mig och jag gör vad jag kan för att vårda den.