Jag och mat

Mitt förhållande till mat är rätt oneurotiskt, av någon anledning. Ibland är jag hungrig eller sugen, då äter jag. Ibland har jag något annat för mig, då kan det hända att jag glömmer att äta.

Jag kan gilla att laga mat när jag är inspirerad, och jag är rätt bra på det om jag får säga det själv men det är inget jag för det mesta orkar prata särskilt mycket om. 

Min pappa var en stor matkonstnär och lärde mig mycket när vi bodde ihop under mina tonår i huset på ön. Förutom att man ofta hittade honom rafsande runt i rabatterna efter ätbart material som han sedan syltade och saftade så älskade han att laga mat. Han brukade börja ladda för middagen vid typ åtta på kvällen – fylla upp köket med ingredienser och ta fram den stora järnstekpannan. Sedan gick han lös på matlagningen i flera timmar, gratinerade, panerade, vispade beurre marnier och gjorde gräddiga såser, sippade på matlagningsvinet och stod i tills allt till slut var klart vid ungefär klockan elva på kvällen. Då hade bebis-lillebroren för det mesta redan somnat och vi andra var hysteriskt hungriga och glupade i oss hans torsk med citron, dragon och basilika, höna i apelsinsås, jättestora pasta- och köttfärssåsgratänger med ett berg av smält ost på, panerade camembertostar med hjortron och stekt persilja etc etc. Ofta var jag hans assistent i köket, om inte annat så för att kunna börja smygäta när väntan blev alltför lång… Efter middagen ställde vi oss och diskade enligt någon sorts rullande schema. Klockan tolv på natten.

Nej, vi var ingen vanlig familj, men det har jag ju aldrig heller påstått. 🙂

Själv har jag, efter drygt tjugo år av daglig matlagning till Mycket Kräsna barn utvecklat en ganska vardaglig syn på det hela. Man har sina typ tio olika rätter som man vet att de flesta i familjen får i sig och man lagar dem så att de blir riktigt goda, så att man själv ska stå ut i längden.

Jag menar, fick jag välja skulle jag laga lever- och baconstuvning med lingon, kåldolmar i gräddsås, lax med dillstuvad potatis, fiskgrytor, pölsa och kalvsylta med rödbetor och saltgurka – sånt jag inte kunnat laga på tjugo år för att ingen unge får ner det. Men det är ju bra att man har något att se fram emot när man blir pensionär…