Min medbloggare skrev om Kärlekskoden. Ett program med åtminstone lite botten bland TV:s alla meningslösheter. Jag såg det också eftersom jag är så nyfiken på folk och deras relationer, vad som funkar och vad som skiter sig. Och varför. De öppnade serien med resonemanget att det aldrig varit så lätt att träffa nya partners men samtidigt så otroligt svårt. Sverige är typ världsledande på singelhushåll. Och jag fylldes av ömhet för alla oss människor som lever här sida vid sida, alla med vår längtan och våra rädslor, och undrar om problematiken är två sidor av samma mynt. Finns det ett sådant utbud av människor och möjligheter att det går i baklås? Man fastnar i tänket att gräset alltid är grönare någon annanstans, kan aldrig bestämma sig och finna ro i en relation. Och även om den ena parten i ett förhållande skulle göra det så finns alltid risken att den andra blir rastlös och så står båda ensamma till slut i allafall. Ensamma bland alla andra ensamma. Medan media öser ut massiv parrelationsporr över deras längtan och frustration, matlagningsprogram, heminredning, husbyggen – allt det där man ska göra med sin partner. Och allt det där som får en att känna sig extra misslyckad och utestängd från som ensamstående.
Idealet i vårt samhälle är stenhårt. Du ska träffa Partnern i ditt liv och leva lycklig med den hela livet. Ni ska gilla att grilla och heminreda. Allt annat är ett stort fett misslyckande. Men om man tänker utanför lådan – hur mycket är längtan efter en tvåsam relation egentligen vars och ens personliga längtan och hur mycket är det format av kraven i vår kultur?
Människan har alltid behövt relationer, men relationer kan se väldigt olika ut. När vi hängde i träden levde vi i mindre grupper t ex, och genom tiderna har idealen ändrats beroende på vad som funkat bäst med tanke på vår överlevnad. Dagens ideal känns som något som hänger kvar från 1800-talet, när man (särskilt som kvinna) var beroende av att gifta sig för sin samhällsställnings skull och i vissa kretsar även för sin överlevnads. Idag klarar man sig rent praktiskt utmärkt utan vidhängande partner, men värderingarna finns kvar och späs t o m på av media. Den friskaste fläkten ser jag hos 20-åringarna, där har det börjat hända något som mer rimmar med behoven i vår tid. Pressen verkar inte lika stor där, man skapar sig den relation man personligen föredrar och funderar inte desto mer över det. Kanske för att de skiter i att se på TV.
Må matprogrammen snart gå i graven.
Kommenterat på Skilda.nu