Ett pålitligt vårtecken hos oss är det stackars duvparet som vår ut och vår in försöker bygga bo i vår brandtrappa på sjunde våningen. Det går aldrig bra, och de lär sig aldrig. Varje vår ligger där plötsligt några eländiga pinnar i kors med ett litet ägg balanserande ovanpå – tydligen duvornas uppfattning om hur man bygger ett bo. Ägget ligger aldrig kvar mer än ett par timmar, antingen är det någon storfotad individ med blicken ut i det blå som råkar trampa ner hela härligheten (eftersom trappan används hyfsat flitigt som en genväg mellan sjunde och sjätte våningen) eller så trillar ägget helt enkelt ner, först genom det glest byggda boet, och sedan genom brandtrappans glesa galler… Lika hjärtskärande varje gång. Men en beundrande tanke till dessa duvor som trots sina vårtragedier håller ihop från vår till vår och försöker igen. Och igen. Och igen.
Och när jag ändå är igång: Vår brandtrappa börjar likna ett regelrätt fågelreservat (kanske bäst att Naturvårdsverket kommer och spärrar av den för gott): Hela vintern har en koltrast-herre bott på ett av trappstegen. Han kommer när mörkret faller, och så sitter han där i ur och skur tills solen gått upp. Vi tyckte synd om honom och hängde upp en talgboll i trappgallret, men han var inte jätteförtjust. Han har bara hackat lite kräset i den på ena sidan. Det går ingen nöd på honom, uppenbarligen. Plötsligt för några veckor sedan så hade han bjudit in en dejt! En gråbrun koltrastdam satt bredvid honom i trappan och vi smög förbi extra försiktigt för att inte störa romansen och började fantisera om små blåa ägg… Men tydligen var det bara ett one night-stand, hon har inte synts till sedan dess. Det där med relationer är kanske inte så lätt i fågelvärlden heller…
(Foto Silke Varga Laurén)
Kommenterat på Skilda.nu