Ylva vaknar upp ur minnena. Tillbaks i nutiden står hon vid burspråket med sin kallnade tekopp. Vintermörkret ruvar utanför och småknytten sover sedan flera timmar tillbaks. I lägenheten är det alldeles tyst, bara hennes tankar hörs.
Tre män har präglat hennes kärleksliv hittills. Tre män. En är sjuk, en är död och en gav henne barn och lämnade henne sedan.
Ylva träffade Lasse en askall lördagskväll i mars på en födelsedagsfest hos en kompis till en kompis. Hon kom direkt från ett rep med rockbandet och var stressad, och annars också lite låg: Det var mörkt, kallt och tråkigt. Jul och nyår var långt borta och våren syntes definitivt inte till än.
Fanny var nyförälskad, och att bo ihop med en nyförälskad väninna är bästa sättet att inse hur förbannat tomt och tråkigt ens eget liv är. Själv hade hon inte varit förälskad sedan någongång innan jul – och då hon i och för sig haft en fling med två på samma gång, så hennes kvot var kanske fylld för ett tag, funderade hon.
Hon var tjugo fyllda och hade flyttat hemifrån för ett år sedan, men i praktiken hade hon inte bott hemma så mycket de sista fyra åren eftersom bussen slutade gå så tidigt att man inte kom hem efter tio på kvällen. Hon var fortfarande helt överväldigad över att få bo innanför tullarna.
Utan tillstymmelse till festlusta gick hon gatan fram i iskallt duggregn, mot en halvsaggig restaurang på St Eriksgatan som värdinnan abonnerat för festen. Hon hade kopplat på autopiloten, fötterna rörde sig automatiskt mot målet medan tankarna var kvar i replokalen:
De hade haft en inhoppare för trummisen idag.
Sympatisk kille.
Snygg.
Bra på trummor. Fredrik hette han visst.
Undrar hur spelningen på måndag skulle gå.
Ungefär så kortfattade var hennes tankar. Hjärnan hade mer eller mindre gått och lagt sig.
Utan att märka det var hon framme vid restaurangen. Hon vaknade upp framför entrén och räknade ut att hon tänkt fem korta meningar under en promenad på fyra hela kvarter och en skola. Sinnesslött.
Innan hon hann börja gräma sig över det fick hon sällskap av tre killar som skulle på samma fest. Två av dem var ganska alldagliga, medan den tredje avgjort var hennes typ, om än i en väldigt konstig jacka…
Om man i slutet på 80-talet vågade gå omkring i en lårkort insvängd läderjacka av afghanmodell med pälskrage var man en speciell människa. Kanske var det det som drog, hon gillade udda människor (Lasse skulle envist gå runt i samma jacka under hela deras tid tillsammans trots alla kommentarer han fick, utan att lägga av den förrän 70-tal och insvängd midja blev hippt igen. Sådan var han).
Väl inne i värmen fick man en röd välkomstdrink i plastmugg och visades till sin plats vid det stora lackade furubordet.
Hon satte sig, fumlade med handväskan, tände en cig och vände sig till sin bordsherre – och det var ju han igen! Afghanmannen!
Ödet satt under bordet och fnissade, upprymt över sitt lilla påfund.
(Forts. följer…)
Kommenterat på Skilda.nu