Livet innan mobiltelefonernas och internets intåg var komplicerat. Att få tag i folk var ingen självklarhet. När Ylva väl kommit över den initiala känslan av förnedring efter att ha blivit ordlöst dumpad tog ilskan över och hon krävde en förklaring. Med darrande fingrar slog hon Pers hemnummer men fick bara tag i hans bror som förklarade att Per var ute och spelade tennis med deras pappa. När hon tog mod till sig igen några dagar senare fick hon prata med samma bror som meddelade att Per var i sommarhuset i Båstad. Fuck it.
Ylva gjorde som man var tvungen att göra på den tiden, hon resignerade och gjorde sitt bästa för att glömma alltihop.
Månaderna gick, sommaren kom och Ylvas liv lunkade på även utan Per. En tidig morgon befann hon sig på Brommaplans busstation, på väg hem efter en intensiv vistelse på ett musikinstitut i mellan-Finland, där hon sjungit och festat i två veckor. Sista dygnet hade hon inte sovit alls utan tänkt att det kunde hon göra på båtresan hem, men väl på båten hade hon träffat en klasskompis och dennas vänner från St Petersburg, och det slutade med ännu en natt utan sömn. Nu satt hon på en bänk på den öde busstationen med sin resväska, väntade på bussen hem och kände sig overklig. Hon märkte inte ens att någon kom och satte sig bredvid henne.
– Har du varit ute och rest? sa någon. Hon suckade, orkade inte prata med något ovidkommande fyllo just nu. Hon vände blicken mot inkräktaren – som visade sig vara Per.
– Men… det är ju du, ju. sa hon dumt. Han skrattade åt hennes förvåning och hon kände till sin förtrytsamhet att hon inte var ett dugg arg på honom, bara löjligt glad över att han var där igen, bredvid henne. Vad var det för fel på henne?? Han mumlade om att han festat hela natten och sovit i en portuppgång, men såg som vanligt oförskämt fräsch och snygg och solbränd ut. Som om hans inre elände inte riktigt bet på hans vackra yta.
Men för sin egen självaktnings skull var hon ändå tvungen att fråga honom vad som hänt den där gången för hundra år sedan när han inte kom till deras date. Han såg förvirrad ut, försökte dra sig till minnes, svamlade om att det hade varit rörigt de där veckorna. Hon fick flashbacks från tiden med Dag – samma märkliga av och på-beteende, samma fullständiga opålitlighet. ”Han knarkar” sa hennes inre, förståndiga röst. ”Dra dig ur! Inte en gång till!”
Men den förälskade dumskallen i henne körde fingrarna i öronen och hörde ingenting. Och så dansade de sin dans ett varv till. Den välbekanta dansen som alltid slutade med att han släppte henne mitt i en kritisk move så hon trillade rakt ner i golvet, och sedan försvann så hon inte ens hade någon att skälla ut.
Hon förstod med tiden att den tennisspelande Båstadskillen med de snygga kläderna som också söp, knarkade och sov i portuppgångar var för svår för henne. Han gjorde henne livrädd för hon kunde inte värja sig. Trots att hennes inre värkte av längtan efter hans fina sidor kunde hon tillslut inte förmå sig att slå hans nummer, hon sa nej när han frågade om hon ville ses och det hände att hon inte ens hälsade när de sågs på stan. Hon var inte arg, bara rädd och blyg och mån om sin självkänsla.
Hon såg honom genom åren, här och där. Till slut hängde han med lodisarna i Vasaparken, sken som en sol bland de andra slitna existenserna, fortfarande lika vacker.
Och så en dag, dödsbudet. Hon hade blivit vuxen och fått sina barn när en gammal Ekerökompis ringde och berättade att Per var död. En klassisk överdos på en sunkig toalett nånstans. Han blev trettio år gammal.
På kvällen efteråt kände hon hans smekningar över ryggen, så fysiskt att hon undrade om han faktiskt var där.
Kommenterat på Skilda.nu