Efter uppbrottet från Ordning och Reda flöt livet på igen i ett för Ylva välbekant kaos. Människorna i den nya skolan kom från alla möjliga håll, många hade bott utomlands – det var en brokig samling, helt i Ylvas smak.Hon träffade Fanny, med samma anarkistiska sinnelag som hon själv hade, och tillsammans upplevde de gymnasieåren ur ett rått men hjärtligt underdogperspektiv. Det var spännande år, absurda år, men emellanåt även hjärtslitande år. Under Ylvas år i Skåne hade mamman vant sig av vid att ha henne som dotter och verkade nu ha uppfattningen att Ylva var vuxen och klar och inte längre behövde något från henne. Ylva hade ett rum i huset där mamman bodde med sin nya familj, hon åt med dem på helgerna men mer än så var det inte. Pappans familj hade också flyttat från ön till Stockholm och splittrats, allt var trasigt och den enda samhörighet Ylva kände att hon hade var med Fanny. I övrigt sprang hon för livet, träffade man efter man, på ytan ett utlevande tonårsliv men egentligen en desperat jakt på något som kunde likna kärlek.
En av männen stannade kvar i hennes minne. Inte för att deras relation var bra på något sätt utan för att han följde hennes prägling så tydligt.
Hon var sjutton år, gick fortfarande tvåan i gymnasiet och satt på Östermalmstorgs tunnebanestation när hon upptäckte honom. Hon såg honom så fort han kom in på perrongen trots att avståndet var stort, hon kände igen honom direkt. Han var en Sådan. En Sådan som hon skulle ha. Han var lång, välklädd, otroligt snygg och – full mitt på blanka dagen. Han bar på en plastkasse med ett par ölburkar och ofredade i all gemytlighet resenärerna som väntade på tunnelbanan. Kontrasterna intresserade henne, hon måste se mer och drog sig mot honom. Tåget kom och de hamnade snett mitt emot varandra i vagnen. Han försökte sno tidningen från mannen mitt emot och han var så vacker att hon knappt vågade titta på honom. När han inte fick mannens tidning tappade han intresset och vände sig istället till Ylva. ”Hur är det med dig då?” frågade han henne och spände sina kallgröna ögon i henne. ”Inte så bra…” sa hon, på ett plan sanningsenligt (för hur ofta mår man bra i tonåren?) men också med en löjlig avsikt att göra sig lite intressant.
I samma stund kom de fram till T-centralen där hon skulle byta till gröna linjen. Det var det, det, tänkte hon när hon seglade ut och bytte perrong. Hon hann reflektera över att hon var sen och undrade om hon skulle hinna till Brommaplan innan bussen ut till Ekerö gick innan han plötsligt fanns där bredvid henne igen. ”Ska med gröna linjen…” sa han, och hennes hjärta hoppade upp i halsen. ”Jag heter Per” sa han sedan. Per? Hon fick inte ihop det, världens vackraste Adonis visar sig ha världens alldagligaste namn. Per…
De satt mitt emot varandra i den nästan tomma vagnen, hennes ben skakade och hoppade av sinnesrörelse och de pratade och pratade. Per hade varit olycklig sedan hans flickvän gjort slut med honom för ett halvår sedan, för någon månad sedan hade han fyllstyrt en bil och krockat – han visade ett ärr i sin vackra panna. Hon var förhäxad. Det visade sig att han också bodde på Ekerö, men absorberade av varandra som de var så missade de Brommaplan, hamnade i Vällingby och fick vänta på tåget tillbaka. Han höll om henne och sa att hon var bra för honom, att hon ”fick den riktige Per att komma tillbaks”. Hon stod i hans omfamning, kände värmen från hans kropp och tittade på några gyllene strån som stack upp ur hans skjortöppning, de glänste mot den släta bruna huden, hon var ett med hans kropp och kunde inte tänka en vettig tanke längre.
Kommenterat på Skilda.nu