Efter två intensiva år på ön tog det stopp, på alla fronter, samtidigt. Ylva kunde aldrig formulera det klart för sig, men det var dags att flytta. Hon var ingen infödd öbo, hon var asfaltsblomma och behövde storstan för att kunna andas. Hon smyglängtade också efter den lugna ordning som rådde hemma hos mamma, hon tänkte att det kunde vara dags för lite lugn och ro nu när hon skulle börja gymnasiet. Dessutom höll pappafamiljen på att rämna, pappan hade en av sina beryktade perioder och kaos bodde inte granne med, utan hemma hos dem. Ylva var trött och längtade – hem. Var nu hem var.
Hon försvann från ön i början av sommaren utan att göra något större väsen av sig förutom att några vänner kom upp och sa hejdå sista kvällen. Hon hade liksom nog med att packa ihop sitt rum och tänkte att hon kommer ju tilbaks och hälsar på, no big deal.
Hon kom upp till Stockholm med hundra väskor och katten i sin korg bara för att upptäcka att mammafamiljen var i full färd med att flytta – ut på landet. Ekerö. En dryg timmes bussresa in till stan och sista bussen hem gick 22.15. Herregud och fan på en gång. Men hon var inte ens sexton och hade inget större val än att följa med ut på vischan. Igen.
Kommenterat på Skilda.nu