Antar att den här artikeln publicerades på Alla Hjärtans Dag, men läste den först nu och tycker den passar fint här i bloggen:
http://mobil.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/vett-och-etikett-i-karlek-nina-bjork-om-att-bli-lamnad/?brs=d
Hur gjorde ni när ni blev lämnade? Själv hörde jag till den dumstolta skaran som efter ett dygn upplöst i gråt satte näsan i vädret och gick. Jag klarar inte att kräla, inte när situationen är så förnedrande ändå. Kan liksom inte spä på det ytterligare. Dessutom var jag så arg på honom så att börja böna och be om hans obefintliga kärlek fanns bara inte på kartan. Men det kom ju ikapp en senare, på alla möjliga sätt. Så mycket sorg som jag inte tillät mig känna men som ändå har lagrats därinne och kan komma ut vid alla möjliga underliga tillfällen.
Jag önskar att jag varit starkare. Stark nog att visa mig svag.
Ja man måste vara väldigt stark när det gör så ont. I bland är man dessutom tvungen att gnugga näsan i förnedringen för att till sist resa sig upp och gå. Då kan det kännas lättare att lämna än att bli lämnad. Att skiljas är att dö en smula. Och det känns, de vill jag lova men när det är över kommer man ut starkare och insiktsfullare. Kram
Så helt rätt, Ann! Och intressant på ett plan med dessa situationer som sätter en på den absoluta gränsen, man får syn på sig själv på ett mycket tydligt sätt och då är det ju så mycket lättare att utvecklas vidare.