Farlig film

Bästa kompisen hjälpte mig att köra hem nytt golv från Ikea igår. I bilen började vi prata om hur olika filmer präglat oss när vi var unga. Hennes exempel var ”Varats olidliga lätthet” som lärde henne hur samspelet mellan man och kvinna ser ut – med en man som gärna träffar fler kvinnor samtidigt. Bara ett par månader senare träffade hon sin blivande man som skulle visa sig vara konstant otrogen.

Mitt exempel var ”Grease”, som jag såg i knoppande pubertet när man är som mest sårbar. En banal historia, kan tyckas, men inte när man är tolv. Då suger man i sig villfarelserna som en svamp och får sin tonårstid fullständigt förödd. På bioduken kärade Olivia Newton-John ner sig i skolans ballaste bad guy. Han tillbringade merparten av filmen med att svika henne på allehanda sätt, tills hon i slutet klädde sig tufft och började röka. Då dög hon och allt blev lyckligt. Behöver jag nämna att min tonårstid gick åt till att bli sviken av bad guys? Det gjorde den och det slutade aldrig lyckligt (fastän jag började röka).

Och naturligtvis – intellektuellt förstår man ju till och med som tolvåring att budskapet i filmerna är mycket tveksamt, men jag tror att någonting i det går under radarn, under huden, och rakt in. I allafall om man redan sedan innan har präglats med misstanken om att man inte riktigt är värd kärlek.

Vår slutsats blev att människor mellan 12 och 25 inte borde få gå på bio. 🙂

Jag och Sambo var f övr på restaurang med Kakmonstret igår kväll: