Dan efter dan efter dan efter dopparedan – man börjar titta framåt och inser att mellanungen fyller tjugo efter helgen, man kollar sitt saldo och konstaterar att det är komplett länsat efter julens härjningar. Rena Beirut, för att citera en granne jag hade en gång. Beirut = skövlat, härjat, inget kvar. Lovely.
Men man trollar med knäna (dvs ber Sambo om ekonomiskt bistånd, tur man har honom – Beirut borde också ha en Sambo) och det löser sig för stunden men oj, vad jag avskyr att behöva vara egenföretagare, som sagt. Jag vill ha en chef som ger mig min månadslön! Men hoppas jag ändrar uppfattning när vi fått ordning på allt som har med firman att göra: Vi har ju fakturor ute och pengar på företagskontot, det är bara lite meck innan vi kan betala ut det till oss själva. Och sånt meck är fan det tråkigaste jag veeeet! Så fort nån nämner ”momsinbetalning” eller ”årsredovisning” vill jag bara dra en påse över huvudet och springa skrikande ut genom dörren…
Men det går ju inte för sig. Man schejpar upp sig, intalar sig att man är en stor flicka med försörjningsansvar och gnetar vidare. God fortsättning på er!
Kommenterat på Skilda.nu