Lucia nu. Förutom lite psykbryt på lillungefronten på morgonkvisten (”…men jag vill ha RÖTT GLITTER runt magen när jag är Lucia!”, ”Jag vet men jag hittade inte det i affärerna…”, ”Det finns på ICA.” säger femåringen som har råkoll på det mesta, ”Men jag kollade där också, det var slut. Det finns silver och grönt glitter, vilket vill du ha?” försöker mamman lite svettigt, ”Jag vill ha RÖTT GLITTER!” Tillbaks på ruta noll…) med unge liggandes i röd overall vid ytterdörren gallskrikande och vi föräldrar ylande runt omkring som nåt slags doakör, så var det en trivsam dag. Lucia på dagis med gulliga ungar, fina dagisfröknar och glada föräldrar. Lillungen börjar bli stor, störst på dagis och får gå först i tåget som en riktig Lucia. Nyss var hon en liten, liten korv hinner jag tänka, men livet går vidare. Efteråt: Man står med sin lilla familj, mamma pappa barn, bland andra familjer. Jag är så glad åt gemenskapskänslorna, fortfarande tacksam. Fortfarande så glad över att min minsta unge får chansen att leva ihop med hela sitt ursprung, istället för med delar av det. Men emellanåt slänger jag ett getöga på mig själv för femton år sedan.
Lucia då. Kommer flängande till dagis’ Luciatåg i sista minuten med ungarna i en knäande sittvagn från tidigt 80-tal, ung och frånskild med håret och livet på ända. Lämnar över ungar och lucialinnen till fröknarna och går och sätter mig bland de andra föräldrarna. Så många två och två, jag är ensam. Sitter en stund i det nersläckta rummet, tills andhämtningen stillat sig och det lilla tåget skrider/rultar/tultar in framför oss. Jag blir mjuk av kärlek när jag ser på dem, mina små, som nästan bara är mina. Och jag blir också mjuk av sorg över att pappan inte är här och delar det här ögonblicket med oss, ser på lillasyster med glitter i håret och storasyster med kronan på sned, ljuset omkring dem, våra fina små. Att det inte är något han prioriterar. Att det inte är viktigt för honom.
Hur kan det inte vara det…?
Kommenterat på Skilda.nu