Såhär mellan decemberstormarna sitter jag tryggt i soffan med tända ljus och varm glögg och minns tidigare stormar i mitt liv medan Sambo försöker lura lillungen till tandborstning på övervåningen (det går sådär – nu har hon övertalat honom att leka kurragömma istället…).
Skånestormarna var outstanding. Att flytta tillbaks från Skåne till Stockholm var en vädermässig downer: Vädret i STHLM är blaha blaha i jämförelse. Jag blev nästan lite irriterad och minns att jag tänkte: ”Men här HÄNDER ju ingenting!!” Och så är det ju – har man blivit van vid blåst som får färjor att lägga sig på sidan och horisontellt regn så känns STHLM:s trötta grådask alldeles tröstlöst trist i jämförelse.
Att leva där det känns.
Jag kanske romantiserar nu, det var nog rätt jobbigt med allt det där vädret också, svårt att planera sitt liv när färjorna plötsligt slutade gå pga för hårda sydvästvindar och inte så kul med avblåsta takpannor och översvämning i källaren etc. Såpass jobbigt att jag aldrig skulle överväga att bo ens en meter utanför tullarna under vinterhalvåret. 🙂
Men jag gillar dramat. Som den gången när jag och min kompis fick åka hem från skolan innan dagen var slut, eftersom det blåste 25 sekundmeter och de skulle ställa in alla båtturer ut till Ven efter lunch. Vi satt först inne i passagerarutrymmet, båten rullade och for och lösa föremål yrde omkring oss. Det kändes obehagligt, så vi kom på den ljusa idén att gå ut på däck istället… Därute stod vi sedan och höll oss i ett handtag som satt i väggen, när båten plötsligt la sig på sidan och väggen med handtaget blev tak och motsatta väggen blev golv och vi hängde i handtaget flera meter upp i luften… Tack och lov rullade båten tillbaks igen innan vi hann tappa taget, taket blev vägg igen och vi bestämde oss för att det nog var bättre på insidan i allafall. :S
En annan gång var det kväll, det blåste som attans och båten hade slutat gå för längesedan. En granne som fastnat i stan (många på Ven hade övernattningslägenheter i Landskrona eftersom det ofta inte gick att komma hem till kvällen, p g a storm eller annars bara att sista båten avgick redan kvart över fem från stan) ringde oss och bad oss gå och kolla om taket låg kvar på hans hus. Pappa skickade iväg mig för att kolla. Jag hoppade på cykeln och började trampa, men kom ingenvart, motvinden var för stark. Jag hoppade av cykeln och försökte gå istället, men det gick inte. Det var som att försöka ta sig igenom en vägg, jag kom inte framåt. Jag gav upp och gick hem igen. Nästa dag hade grannens tak blåst av, men det var ju egentligen inte mycket vi hade kunnat göra åt det…
Så – storm i Stockholm är ju bara töntigt.
Illustration: Tove Jansson
Kommenterat på Skilda.nu