På morgnarna gillar lillungen inte mig, då är det bara Sambo som duger. Vilket innebär att jag snarkar vidare i min säng (som sagt – morgnar är inte min grej) medan de grejar runt med morgonbestyren. Ibland snarkar jag alldeles för länge…
Men jag minns fortfarande morgnarna när stortjejerna var små och jag var singel. Jag minns hur man vaknade i nåt slags konstant vintermörker, man var så trött så det gjorde ont och det var som att dra igång ett stillastående lokomotiv varje morgon. Jag brukade bära ut de små snarkande korvarna och sätta dem framför ”Bananer i pyjamas” på TV:n medan jag klädde på dem och tryckte en macka i handen på dem. Sedan fixade jag mig själv hjälpligt för att så upptäcka att vi var sena till samlingen. Då brukade ungarna ha vaknat såpass att deras trotsinstinkter aktiverats, det villes saker och villes inte saker, man kämpade sig svettig med att få på två ovilliga ungar allsköns vinterkläder och medan man hjälpte den ena så klädde den andra av sig igen, till slut stjälpte man ner lillungen i vagnen och staplade storungen ovanpå och drog iväg. I hissen ner fick man kontrollera att man själv fått på sig kläderna, man sprang Åsögatan fram i full speed med den övertyngda sittvagnen framför sig – och vi kom alltid försent till samlingen. När jag kom fram till jobbet kändes det som jag redan genomlidit en full arbetsdag, helt slut stapplade man till kaffemaskinen och gjorde sitt bästa för att inte somna på sin plats…
Dag ut och dag in. Det var tider det.
Så någonstans är jag lite nöjd med att lillungen inte gillar mig på morgnarna, hon kanske känner av att min morgonkvot är fylld för alltid.
Kommenterat på Skilda.nu