Att flytta från Stockholm och ut på skånska landsbygden borde vara fullständigt öken för en fjortonåring, men saker är inte alltid vad de ser ut att vara. Stockholmslivet var en skyddad verkstad med sina ordnade förhållanden, sin trygga frånvaro av andra landsgränser och sin homogena befolkning. I Skåne var det nära mellan städerna, barn från de rika villaområdena i Glumslöv gick i samma klass som ungar till arbetslösa varvsarbetare i Landskrona, kontinenten låg runt hörnet och den sociala kontrollen var låg. Ylva upptäckte nya världar hela tiden och all energi gick åt till att lära sig hantera dem.
De var ett tiotal ungar från Ven som åkte båt till högstadiet i Landskrona varje dag. Färjan gick från Bäckviken klockan sju på morgonen – missade man den, missade man halva skoldagen. Den tog en halvtimme över öppet hav.
På hösten blåste en ursinnig sydvästvind, emellanåt kom den upp i orkanstyrka och man kom inte till skolan alls. Eller de ropade ut i skolans högtalare att alla från Ven måste ta nästa båt hem eftersom det var den sista som avgick den dagen. ”Jävla båtflyktingar…” mumlades det avundsjukt bland fastlandsbarnen när de tog sina väskor och lämnade lektionen. På vägen ner till hamnen fick de hoppa undan för nerblåsande takpannor och väja för flygande cyklar. På ön hände det att hustak blåste iväg.
På vintern frös Sundet och man fick åka isbrytare till skolan. Den tog två timmar och man sov bort tiden i kaptenens hytt.
Att bo med pappan och Nicole innebar fullkomligt fria tyglar, kanske inga tyglar alls, ingen brydde sig nämnvärt om när hon kom och gick så länge hon städade huset med Nicole på helgerna och passade lillebror. I början led hon av det, en sorgsen känsla av övergivenhet och det välkända stråket av mammalängtan sjöng lågmält inom henne.
Så småningom överröstades det av nya intryck, alla nya männsikor hon lärde känna och allt de gjorde. Hon började utnyttja sin frihet istället.
I motsats till idag när Ven sprudlar av restauranger och kaféer fanns där i början på 80-talet bara en restaurang, som till råga på allt bara var öppen på sommaren, men där fanns ett annat nöjescentrum för de invigda. Royne höll öppet hus i sin huslänga vid hästhagen. Han var fyrtiotvå år och levde ett välordnat liv som revisor i Malmö med sin fru under veckorna men på helgen kom han in till ön (man sa ”in till Ven”, inte ”ut”…) och hade fest på sin gård för alla han gillade.
Folk var mellan femton och fyrtiofem, det var allt från bofasta öbor till snobbiga sommargäster, besökare från hela landet och ännu längre bort, kompisars kompisar, bortvillade konstnärer, bönder, borgare och rockmusiker som på olika vis hittat dit.
Hela världen stämde träff hemma hos Royne.
Man slängde cykeln i gräset i mörkret på den kringbyggda gården, tog av sina leriga stövlar i farstun som luktade fuktig kyla och utspillt vin och gick in i köket. Om inte Royne stod där och grillade kycklingvingar så satt han med andra män runt den hemmasnickrade bardisken inne i rummet.
Det var vid den han hade lagt sin kraftiga arm runt Ylva och viskat att hon var en främmande fågel. Det var där hon suttit när Röde-Per friat till henne i fyllan och trätt en ölkapsylsring på hennes finger. Där hade hon pratat politik och blivit itutad drinkar som hon alltid lämnade halvdruckna eftersom hon egentligen kände sig för liten för att dricka sprit.
Rummet: En fondvägg med jorden sedd från månen och en mörkröd soffgrupp i plysch, alltid full av folk.
”Om de sofforna ändå kunde tala…!” skrockade Royne förnöjt.
Dansande människor på den lilla golvytan mellan sofforna och fondväggen. Det som hände hos Royne stannade hos Royne och följdaktligen hade något slags moralisk frizon utvecklats. Folk festade och hånglade lite hur som helst och med vem som helst, en dag den ena, nästa dag någon annan. Som om varje fest var den sista. Åldern hade ingen som helst betydelse, var man könsmogen var man vuxen och behandlades som en sådan på gott och ont. Men nu efteråt kan Ylva se klarare på saken: Det fanns dolda regler och åldern hade visst betydelse – det fanns knappt en kvinna över 20 på de där festerna…
Royne, som alltför lätt glömde bort sin fru i Malmö, dansade tryckare med Anna, 17 år, och körde ner sin stora tunga i hennes hals. Ylva var 14 och yngst. En liten maskot som inte rökte och knappt drack. Supandet fixade alla andra så bra runt omkring henne, hon behövde bara delta.
Lillgammal hade hon alltid varit och hon hade som sagt lätt för att sitta och prata med dubbelt så gamla män vid hemmabaren. Det genererade översvallande bekräftelse från männen och sura blickar från de få tjejer hon hade att konkurrera med. Hon fick inte så många nära vänner men hon lärde sig snabbt att hon var attraktiv, och den vetskapen bär hon med sig än idag. Det spelar ingen roll att hon inte är bildskön, hon ser tillräckligt bra ut för att – när hon kopplar på charmen – kunna förtrolla de flesta.
Hur man sedan gör för att behålla dem längre än över natten har hon tyvärr ingen aning om. Sådant lärde ingen ut på Ven.
Stereon i hörnet, alltid hög musik. ELO flödade ut genom det öppna fönstret, ut i den tysta Ven-natten över rapsfält och backafall:
I’ve got a ticket to the moon
I’ll be leaving here any day soon
I’ve got a ticket to the moon
but I ’d rather see the sunrise
in your eyes…
Mitt i allt detta nya träffade hon Dag. Det var verkligen inte meningen att det skulle bli som det blev men när präglingen slår till har man inte mycket att sätta emot.
Ovanför Kyrkbacken, Ven
Kommenterat på Skilda.nu