Gör ett litet lunchbreak i animerandet för att kommunicera med er därute i cyberrymden. Ska försöka sammanfatta läget eftersom det blir lite glest just nu:
En mörk och murrig allhelgonahelg har det varit, med dimmiga kvällar och regniga dagar. Bra stämning med tanke på högtiden! Eftersom mina gamla släktingar ligger begravda i Helsingfors har vi inte haft någon ”gravbesökstradition” på Allhelgona, men det börjar ju tyvärr bli andra tider nu, dels med stortjejernas pappa och dels med min egen lilla far som snart kommer gravsättas. Vet inte riktigt vad man gör när man besöker graven – tänder ljus antar jag?
Barnen krävde halloween-känsla men pumporna var slut så det fick bli paprikor istället:
Gick ju bra det med! 🙂
Sedan fick jag ett ryck – blev så ohyggligt sugen på rödbetor (när hände det senast??) och hetsköpte i ivern både röda och gula betor samt morötter. Hackade hela härligheten och öste ner i en ugnsform med massor av fetaost i botten och olivolja och ytterligare ett lass fetaost ovanpå samt den överlevande rosmarinen från balkongen, in i ugnen på 225 grader i typ en halvtimme och ahhh, det var som GODIS! Varken jag eller mellanungen kunde sluta äta, det tog slut i ett huj och jag fick göra en till nästa dag… Snyggt var det också, brukar inte plåga folk med matbilder men för en gångs skull, för de vackra färgernas skull:
Så, pyssel- och matbilder – nu känner jag mig som en riktigt bloggare! 😀
Läste intervjun med Mikael Persbrandt i DN. Har alltid hyst en instinktiv motvilja mot karln, eller snarare mot mediebilden av honom eftersom jag inte känner honom. Jag tror det har att göra med att han representerar den typen av män som jag känner att jag inte ska ha i mitt liv eftersom de tenderar att göra mig illa. Mina försvar är som sagt svaga när det gäller konstnärliga, flyktiga män med missbruksproblematik. Läste intresserat från början till slut eftersom ämnet ännu är aktuellt för mig, jag har det i mig sedan barnsben (tack pappa för det!) men jag har med åren blivit alltmer övertygad om att jag aldrig kommer vinna en sådan kamp. Därav motviljan – sådana män får mig att känna mig som en förlorare redan från början och vem vill vara det? Och samtidigt väldigt skönt att börja acceptera fakta: Det går inte att vinna över någon som lämnar en, det är som att slåss mot en skugga. Ingen där, liksom. Vad som är viktigt är istället att lyckas övertyga sig själv om att varken pappan eller männen har övergivit mig som person, där har funnits kärlek – men de har inte klarat att stanna kvar i den.
Som stortjejernas pappa sa precis i början: ”Det här känns nästan för bra…” Aningslöst tog jag det som en komplimang och insåg inte förrän efteråt att det var början till slutet…
Kommenterat på Skilda.nu