Kommen så långt i sina minnen tar Ylva tékoppen med sig och flyttar sig från köksfläkten till soffan. Tid att tänka. Ja, då ska hon banne mig tänka också. Med besked. På allt som kan tänkas ha fört henne hit, där hon är idag.
Tiden i Skåne blev en milstolpe i hennes liv.
Uttrycket ”När jag var fjorton…” återkommer ofta när hon beskriver sin övergång mellan barndom och vuxenskap. Den kom med en väldig fart och inträdde några veckor efter att hon fyllt fjorton.
I två år bodde hon på Ven – en sagoö av böljande sädesfält, korsvirkeshus och små skogsdungar, omgiven av branta backafall som störtar rakt ner i Öresund. En plätt avskuren lantlighet med trehundra bofasta mitt i havet mellan fem städer – sommarbåten tog henne till Köpenhamn på någon timme.
Känslorna är många och motstridiga. Det var en hård tid. En fantastisk tid. Idyllen bodde granne med mörkret. Lycka och olycka, rädsla för att bli lämnad utanför blandades med hybris över plötsligt påkommen bekräftelse. Kärlek. Hat. Förtvivlan. Allt där emellan.
Alla människor och deras märkliga öden, så många att hälften är glömda.
Allting insvept i en ljudmatta av Pink Floyds ”The Wall” och ELO, dansa till Mike Oldfield och gråta till Gyllene Tider:
” Hej Chrissie hur mår du?
Ja, jag har det egentligen inte så bra…
Jag väntar på solen
för här är det mörkt natt som dag…
Men du ska veta att jag lever, ja, jag lever
men jag lever mindre än jag gjorde förut.
Chrissie vet du nån väg ut?”
Att ryckas bort från mammans skyddade värld och stillsamma flickrumsfunderingar och plötsligt befinna sig i en liten motorbåt på väg över Öresund tillsammans med en nyfunnen tjejkompis och två skånska män i tjugoårs-åldern för att smuggla sprit från Helsingör…
Att få sin första tungkyss av en namnlös kille från Hörby bland björnbärsbuskarna i slänten bakom matbutiken…
Att växla helgernas familjefärder på väg till middagarna hos mammans mans släktingar mot nattliga vansinnesfärder med en påtänd pojkvän bakpå hans trimmade moppe på väg ut över Backafallens stup då han fått för sig att någon säljer öl nere i Norreborgs hamn – och när man överlevt den 45-gradiga lutningen och livet slutat passera revy och pojkvännen insett att ingen öl finns att få därnere och börjar kurva sig uppför sluttningen igen och man är för skräckslagen för att gråta…
Att byta ut sin välvårdade katolska nunneskola mot högstadium i Landskrona, åtta parallellklasser i varje årskurs, snus i taket och rökruta på skolgården…
Att sitta i det ekande klassrummet första dagen utan att känna en människa och inte förstå vad läraren säger när han bräker med munnen full av skånska…
Lågmält skräckslagen sitter hon i trappan mellan lektionerna och tittar på mängden av människor hon inte känner. Någon rufsar om henne i håret när han springer förbi, hon hinner aldrig se vem det är.
Som att dimpa ner mitt i någon annans liv och försöka förstå spelreglerna. Hon lär sig blixtsnabbt, både reglerna och skånskan. Ren överlevnadsinstinkt.
Kommenterat på Skilda.nu