På väggen utanför porten till Franska Skolan hade det stått kladdat med svart spritpenna:
”JÄVLA SNOBBPLUGG!”
Det var inte något Ylva funderade över när hon rantade dit varje skoldag de första sex åren i sin skolkarriär, hon visste ingenting annat. Klasskamrater med paradvåningar i innerstan och hennes bästis i tvåan som hade swimmingpool i trädgården.
Själv bodde Ylva med ensam mamma i en förortstrea, men hon kände sig inte sämre för det. Hon hade ju både katt och kanin, vem kunde bräcka det!?
I skolan fanns en del små dryga diplomatbarn och ungar som inte var diplomatbarn men dryga ändå, men ändå tillräckligt många som var såpass normala att Ylva inte skulle reflektera.
Första gången hon begrep att hon stod på ena sidan och klasskompisarna på den andra var när hon kom till skolan med ett ”Kvinnokamp – klasskamp”-märke på jackan. Hon hade fått det av någon av pappans flickväns kollektivkompisar, rättvisa mellan människor kan inte vara fel och snyggt var det också.
Killgänget i klassen höll på att svimma när hon kom in i klassrummet. Inom tre sekunder hade de rest sig i bänkarna, hoppade upp och ner och brölade som apor:
– VAFAN HAR DU PÅ DEJ, ERU KOMMUNIST ELLER?!?
Förskrämd som en harpalt saxade hon in och gömde sig bland sina tjejkompisar, omgiven av deras trygga ryggar gick det upp ett ljus för henne – vissa åsikter var okej och andra var det inte.
In i ledet, stick inte ut.
Skolan är en hård värld, hårdare än de flesta man senare i livet kommer i kontakt med. Där råder djungelns lag och starkast vinner obönhörligt. De svaga får en behandling som präglar dem för livet.
Ylva är lärd att tycka och tänka själv och få sina tankar respekterade. Att stå tillbaka för någon annans åsikter är att svika sig själv.
Men också: Har man lärt sig sin rätt att bli respekterad har man också lätt för att respektera andra. Man har råd att bjuda på det.
Det var en chock att upptäcka att ingetdera fungerade i skolans värld. Det enda som får plats innanför de snäva ramarna är rollen som ledare och rollen som ledd.
Ylva gillar inte att leda och definitivt inte att bli ledd, hon vill samarbeta och stå i bredd. Höra andras tankar och få sina egna hörda.
Solidaritet. Ett ord med töntstämpel, men viktigt.
Trots allt förflöt de första sex skolåren tämligen lugnt och harmoniskt, men i sjuan flippade det.
Det började med ett par glansiga brallor. Ylva och Nina hade likadana, de hade köpt dem samtidigt, men Nina hade kompisar i åttan och gick fri.
Hora fick hon heta.
Horahorahorahora…så fort hon passerade klungan med den skelögda och hennes kompisar, horahorahora…
Det går fort att brytas ner.
Åsynen av någon ur mobbargänget, människor som fram tills för ett par år sedan hoppat hopprep med henne och hennes kompisar på rasterna, fick henne att krympa av skräck, blåste ur hennes hjärna, torkade blixtsnabbt hennes tunga i väntan på förnedringen som ofelbart skulle komma.
Hora.
En absurd sak att säga till ett barn – och just därför så kränkande.
Nina kom med täta rapporter från sina kompisar i åttan om vad som sas om Ylva: Hon sminkade sig fult, såg ut som en hora, alla i högstadiet hatade henne… Förvirringen när man inte förstår – hon använde ju samma kajal och mascara som alla andra brudar i högstadiet.
Oberördhet är hennes vapen. Hon låtsades oberörd medan hon storgrät inuti. Hon slutade sminka sig, såg till att aldrig aldrig bära något annat än jeans och tröja, funderade på att klippa av sig håret…
Hade någon föreslagit burka hade hon övervägt det.
Flickors märkliga sätt att förtrycka varann. Gud nåde den som sticker ut. Gud nåde den som kan tänkas göra sig till för killarna. I den skelögdas gäng var det lågt i tak, talibanvärderingar rådde och ett par blanka brallor var definitivt över gränsen.
När Nina sedan hittade en annan bästis fullbordades Ylvas känsla av att vara ensam och utsatt. Fostrad som hon var att klara sig själv höll hon sin oberörda fasad också inför sina föräldrar, bara dagboken fick veta.
Både mamman och pappan hade fullt upp med sina nya familjer och bebisar och såg inga tecken på att något skulle vara fel.
En bit in på vårterminen låg Ylva håglöst på sängen en lördag förmiddag, glodde på vårsnön som föll utanför fönstret och funderade på om hon någonsin skulle orka resa sig igen när pappans flickvän ringde.
Hon minns ännu orden.
– Vi flyttar till Skåne efter sommaren. Vill du följa med och bo hos oss?
Ylva behövde inte tänka två gånger.
Hon tänkte inte alls –
Ja – vart ni vill…vart som helst!! Bort.
Kommenterat på Skilda.nu