Kylan kryper närmare. Måste komma ihåg att plocka in de sista tomaterna från balkongen, även om de inte hunnit få färg. Otroligt slöa och sega tomater, stora har de blivit minsann men ännu ohjälpligt gröna. De får ligga och eftermogna på fönsterbrädan som straff.
En vän berättade att han gjort slut med sin flickvän. Det är inte första gången han dumpar en tjej så jag är inte förvånad. Vi filosoferade lite runt det och jag frågade om han är rädd för commitments. Det kunde han iofs hålla med om men det var nog inte så enkelt, sa han. Och det är det ju aldrig, förstås.
Filosoferandet gick vidare: De flesta av oss vill ju ha ett sammanhang, en gemenskap som känns exklusiv, någon att vara med när alla andra har gått hem – men det är ju ett ständigt givande och tagande och hur mycket vill man satsa? Hur vet man när man slutligen har träffat rätt? Det finns ju liksom inte en optimal partner till varje människa så man måste väl själv bestämma var gränsen för letandet ska gå, när man är nöjd, när glädjen överväger möjliga skavanker och man bestämmer sig för att stanna hos den människan.
Som jag sa till honom: Det kanske skulle vara skitjobbigt att få ihop det med en människa som har precis allt du önskat dig – du skulle ju bli så rädd att mista den människan att förhållandet skulle stjäla all energi och då är vi där igen, vid min tes: Ett förhållande ska ge energi, inte ta. I allafall inte för mycket. Inte för ofta.
På något plan måste man ta det där med partnerval med en klackspark. Man får komma ihåg vad man ska ha varandra till: Man ska gilla varandra så pass mycket att man vill vara mycket med varandra, men inte förvänta sig att man ska kunna fylla upp hela varandras liv. Det är orättvist mot förhållandet och mot varandra eftersom risken är så stor att man i något skede blir besviken. Det finns jättemånga andra människor i världen som man också kan umgås med emellanåt och som man kanske delar intressen med som ens utvalda partner är totalt ointresserad av. Att försöka pressa in sitt förhållande i något slags evigt lyckotillstånd känns rätt krampaktigt, tycker jag. Vad som kan vara en bra grej är väl snarare att försöka hålla en schysst balans.
För övrigt så hatar jag uttrycket ”att jobba på sitt förhållande” ungefär lika mycket som ”att jobba på sitt sexliv”. Det låter i mina öron bara som att man har världens tråkigaste projekt som man på något jävla vis måste få rulle på. Fast man egentligen inte orkar. Astrist. Så – jobba inte på ert förhållande, folks, lev med människan i det istället. Ni har valt varandra av en anledning och det är bara ni två som kan veta om det är slut eller om det fortfarande är i rullning.
Nu måste jag gå och köpa diskmedel. See ya!
Varför gör vi det så svårt för oss själva ……
Jaa du Ann, det kan man fråga sig. Rädsla för vardag, rädsla för närhet, rädsla för livet som det är? Och till det något slags samhällelig lyckohets – om du inte är konstant optimalt smäll-lycklig så är du misslyckad… Helt orimligt men det är ju tyvärr värderingen för dagen och det smittar vare sig man vill eller inte.