Ur anteckningarna – Doftminnen

Någon har ställt ut en bukett liljor i farstun. Deras varma magiska doft fyller hela det grå trapphuset och hon antar att initiativet inte grundats på någon romantisk omtanke om grannarna utan för att någon varit på väg att storkna av den starka doften i sin lilla lägenhet…

Men doften får henne av stillna mitt i ett steg. Inom loppet av en halv sekund är hon förflyttad till sin mormors sovrum i Munkshöjden, Helsingfors, för drygt tjugo år sedan. Hon är ett barn som iakttar sin linblonda uppenbarelse i mormors krusidulliga barockspegel, mörknad av ålder och generationer av granskande blickar och spegelbilder. Det är sommar och liljedoften kommer in genom fönstret från trädgården med en ljummen vind och blandar sig med mormors parfymer.
Ylva har just kommit från Sverige och i morgon åker de ut till landet i Sibbo och träffar kusinerna. Fångad i ögonblicket. En soldränkt sommarsekund som sedan länge är borta, liksom rader och åter rader av sekunder och ögonblick efteråt.
Mormor är död sedan fem år, radhuset är sålt, kusinerna är vuxna och har egna landställen.
Och ändå känns det så nära. Förgängligt men ändå nära.

En bra stund står hon alldeles stilla och känner den starka närvaron av en människa som en gång var självklar, men som aldrig mer ska komma tillbaka.
Mormor med det kopparröda håret, de bruna ögonen och de kantiga kramarna. Det hade varit så lätt att avfärda henne – mamman hade alltid gjort det, och Ylva tog efter. Mormor stod för det irrationella, känslomässiga, utlevande. Hon kunde vara gnällig och missriktat aggressiv, som den gången när hon med hög röst och gäll finlandssvenska klagade över att det var solsken ute: ” Och den förbaskade solen som lyser en rakt i ögonen… Titta bara: inte ett moln på himlen!!”

Så här i backspegeln och ur ett vuxet perspektiv är det inte svårt att förstå varför. Att vara en ung kvinna i nittonhundratalets mitt hade nog varit hårt ur flera aspekter – att behöva anpassa sig, erkänna sig till det svagare könet och göra som konventionerna påbjöd. Var man dessutom rödhårig med mer temperament och ett mer expansivt sinnelag än hemmafrun i gemen, kom från en trasslig bakgrund och hade tre barn när man var tjugofem, kom förmodligen frustrationen som ett brev på posten efter trettio.
Och var det då femtiotal med dess air av ”lägg locket på och var lycklig – annars gömmer vi undan dig på institution”, så dövades depressionerna med piller och läkte fel.
Någonstans bakom kärvheten vilade en stor kärlek. Det var ingen hemlighet att Ylva var älsklingsbarnbarnet, och hon tror att alla unnade henne det. Den lilla kusinen från Sverige, i princip föräldralös om somrarna. Någon måste ju älska henne då – och det blev mormor.
En senkommen tacksamhet fyller Ylva, hon önskar att hon förstått det tidigare.

Porten slår igen fyra trappor under och en granne snörvlar sig in i hissen. Ögonblicket är borta och hon minns att hon är på väg in i lägenheten med mjölken som Saga vill ha till sina flingor.