Nu flyger han. Han har sett Island borta vid horisonten, han åker över Grönlands glaciärer och når småningom Nordamerikas kust. Plötsligt är pappan på andra sidan jorden och solen går aldrig ner. Han landar bara några timmar senare än han startade, trots att han flugit i nästan tio timmar.
Det är magiskt men samtidigt logiskt, eftersom vi bor på en boll.
Kvar finns hans lilla familj, återigen kvarlämnad.
Ylva har som alltid lika svårt att acceptera dessa ideligen återkommande skilsmässor, som Sisyfos fast hennes öde är att gång på gång bli lämnad. Det som är svårast att bära är att hon ger mönstret vidare till sina barn. Om hon bara visste hur hon kunde förhindra det, men det är hennes svaga länk – hur gör man för att få någon att stanna? Knyter fast honom med samvetstrådar eller klistrar honom när han sover…?
Den fria viljan. Hur framkallar man den fria viljan att stanna kvar?
Samtidigt är separationen henne så välbekant.
Hon står själv i sitt liv, fri att bestämma vad som måste göras.
I det välbekanta finns en trygghet, även om situationen egentligen inte är önskvärd.
Det är kallt och slaskigt ute, de tar en kort söndagstur till mataffären och tillbringar sedan eftermiddagen i en varm slö hög i soffan framför en raspig VHS-kopia av Djungelboken. Inga ambitioner idag, inga måsten, bara vara. Ylva har tänt ljus och dragit för gardinerna för att stänga ute gråvädret.
Grundligt skalar hon en mandarin åt Visa medan Baloo boxar iväg Mowgli till andra sidan djungeln.
Den lilla familjen har gått i ide för en stund.
Hur gamla var dina barn när han åkte iväg sådär?
De måste ha varit ca 5 och 3, tror jag.