Helgen flög förbi och ingenting blev skrivet. En härlig konsert på Fasching och middag med familj och vänner förgyllde helgdagarna, och nu är det dags att ta itu med vardagen igen. Det är lite lugnet före stormen, snart kommer ett ganska hektiskt jobb in – det ser ut som om både Sambo och jag kommer ha att göra i tio veckor framöver.
Har plockat lite bland lillungens kläder, rensat ut för små tröjor och trasiga byxor, och mindes plötsligt den gången jag gjorde detsamma med mellanungens bebiskläder. Hur jag satt mitt i högarna av näpna, för små bebiskläder och kom ihåg hur fin mellanungen varit i dem, vilka av kläderna hon haft när hon började krypa och när hon tog sina första steg – och hur jag plötsligt brast i gråt över att ingen hade varit där och delat de ögonblicken med mig och henne. Så outhärdligt sorgligt, och säkert svårt att förstå för den som inte varit där. Men samtidigt – sorgen måste ju få finnas. Den gör ont men när man väl är igenom går det uppåt igen. Så är processen.
Så – bara en extra tanke till alla er kämpar som är där nu. Stor kram till er!!!
Kommenterat på Skilda.nu