Jag måste börja med att säga – nej: ropa, sjunga, jubla, yla ett jättestort TACK till alla er som följer bloggen och gillar den! Ni anar inte vad mycket er respons betyder för mig! På något vis ger det också upprättelse åt mina hundår som dumpad två- och småbarnsmor, det ger en ny mening åt det. Så TUSEN OCH ÅTER TUSEN TACK till er, min kära lilla läsarskara!
Idag tänker jag utgjuta mig lite över den aktuella våldtäktsdomen. Många har, tack och lov, redan gjort det och ju mer vi reagerar och pratar om det desto bättre är det och jag vill dra mitt strå till stacken. Som ni märker är jag hyfsat engagerad i kvinnofrågor, och korkad vore jag väl annars eftersom jag är kvinna.
När jag var barn på 70-talet och växte upp i halvradikala akademiker- och konstnärskretsar (med tidvis boende i kollektiv och medsläpad på drakfester och 1:a maj-demonstrationer) där både kvinnor och män gick runt i lila plyschbyxor var jag övertygad om att vi levde i fullständig jämlikhet i det modernaste av decennier. Mina föräldrar må ha sina mänskliga brister och problem med att hålla sig i min närhet, men när de väl var närvarande hade jag som enda barnet deras fulla uppmärksamhet. De var båda allmänbildade och nyfikna på världen och jag är tacksam för att jag fick det med mig. De fick mig tidigt att känna mig som deras jämlike (förmodligen var jag plågsamt lillgammal men wtf…), en människa bland människor, och därför har jag aldrig kunnat acceptera orättvisor mellan t ex könen. Jag ser det uteslutande som en grupp människor som skaffat sig ett övertag över en annan grupp och krampaktigt mot bättre vetande försöker hålla det kvar medelst allehanda oschyssta medel – gammal vana, manipulation, härskartekniker och när inget annat hjälper, våld. Inte särskilt fräscht eller civiliserat. Inte särskilt 2013.
Men efter att ha upplevt trevande och osäkra tonår och åttiotal blev jag ganska luttrad. Pendeln hade svängt åt andra hållet lagom till att jag kom in i puberteten, könsrollerna förstärktes i samhället och som kalvig tonårstjej hängde man på, eftersom det enda man har i huvudet under den fasen är att passa in, bli accepterad. Och jävlar, vad man fick jobba! Från att ha varit en liten människa som var sedd och hörd och dög som hon var, kastades man åt vargarna. Och hade ingen aning.
När killar uppvaktade en trodde man att det var kärlek. Man tror det som ung tjej! Och även som äldre! Tänk på det, alla manliga läsare (om där finns några) att när ni uppvaktar en kvinna för att få ett skjut för en kväll så ser hon det för det mesta som en kärlekshandling. Även om hon lärt sig den bittra sanningen så går hoppet ändå igång någonstans därinne, för det är så vi är funtade! Och varför inte ni män är det har jag ingen aning om, någon pratade om att ni saknar oxytocin-utsöndring, men det kan ju lika gärna vara en kulturell inlärning. Och alla är säkert inte likadana och bla bla, men det är i allafall en vanlig källa till gnissel. Och förmodligen orsaken till att kvinnor väljer mer omsorgsfullt vlka de går i säng med, men när de väl gör det och sexet visar sig bra så är chansen rätt stor att de blir förälskade. Så jävla simpla är vi kvinnor! Men hur män funkar har jag inte intill denna dag lyckats utröna. Ni är alldeles för komplicerade! Ibland knullar ni runt som kaniner utan den minsta känsla – men sen plötsligt kan ni bli jättekära i, typ, vadsomhelst… Förklara gärna, jag är nyfiken!
Anyway, på grund av detta går unga tjejer på många nitar. De är inte heller alltid så tydliga med sina signaler eftersom de inte har referensramar. De är jätteosäkra och vill bli accepterade, så om t ex en äldre kille som de beundrar vill ha sex kan det hända att de låter det ske, dels för att man tror att det är så vuxna gör (och man vill ju vara vuxen) och dels för att han ska gilla en när man gör som han vill. Att han istället börjar förakta en går liksom över ens horisont, eftersom man ser det som en kärlekshandling medan han ser det som ett maktspel. Och någonstans under aktens gång känner tjejen att förutsättningarna har ändrats, det här inte är det hon sa ja till, hon blir rädd och i bästa fall protesterar hon, men hon känner också skam för att hon sa ja förut och tror att hon inte får ändra sig. Så knasigt kan det bli när man är ung och oerfaren.
Domstolarna är ruggigt outbildade i tonårspsykologi, trots att det borde vara legio. Aldrig händer det så mycket konstigt som när halvvuxna oerfarna individer vinglar ut i livet, de är fortfarande barn även om de kan se aldrig så vuxna ut och det är vi vuxna som ansvarar för dem tills de når myndig ålder. Att domstolarna förväntar sig att en femtonårig tjej ska bete sig fullvuxet i en situation där inte ens en fullvuxen man skulle ha möjlighet att göra det (ursäkta mig, men att bli påsatt av åtta män i ett mörkt låst rum – vem skulle klara sig ur det? Kan vi få se en rekonstruktion där domaren agerar den femtonåriga tjejen, tack!) är inget annat än ett stort svek och ett bevis på deras inkompetens. Att förvänta sig vuxna handlingar av en ung person är en grym handling och ett övergrepp i sig. Även om man blir byxmyndig vid femton betyder ju inte det att man är fullärd på något vis. Man får ju börja övningsköra någongång vid 16-17 år (om jag inte minns fel), men ingen förväntar sig ju att man ska ut i trafiken före arton års ålder. Allt innan det är övning, och så är det med sex också.
Vi behöver nolltolerans i väldtäktsmål. Vi behöver en lag som säger att nej är nej, vilket ju borde vara självklart för alla som överhuvudtaget kan utöva sex. Om nej fick vara nej skulle vi slippa dessa plågsamma tjafs om fylla och inte tillräckligt motstånd varenda jävla gång. När någon säger nej – back off! Annars kan du åka in.
Det borde inte vara svårare än så.
Vi har alla samma värde, ju.
Jag är man och kämpade oerhört för att få ”henne”. Fick henne och nu några mån senare upptäcker jag att hon inte riktigt är vad jag hoppats på. Hon vill inte prata känslor alls. Hon gillar inte sex alls. Hon vill inte prata om det alls. Jag har stort behov av att prata,jag vill verkligen att det ska kännas bra för båda (i och utanför sängen.) Hon har inte det behovet. Känner mig rådvillig. För mig känns det lika naturligt att ta reda på vilken mat hon gillar likaväl som vilken typ av sex hon gillar. Jag har sagt saker hon gör bra i sängen men hon säger ”sluta prata!” Ska man alltså gissa sig till vad partnern gillar? Jag får INGA tecken på vad hon gillar,hon stönar aldrig. Hon rör mig knappt under akten!
Jag ger beröm,smekningar osv men hon är bara tafatt. Vi är båda i 30 års åldern.