Ur anteckningarna – Sista lördagen

Lördagen blev en bra dag. En vemodig, bra dag.
Lasse hade suttit i hennes hem kvällen innan och tagit hand om barnen.
Ylva hade stämt träff med en man hon hoppades lite på, tänkte sig en kväll med tända ljus, rödvin, komplimanger och kanske ännu mer. Målet var ärligt talat att inte komma hem förrän nästa morgon.
Urringad och jättefixad skuttade hon iväg vid sjutiden.
Hon hade kommit hem mitt i natten, grymt besviken och asförbannad. Mannen, som hon tänkt krydda sin sista kväll i frihet med, hade ringt återbud i sista minuten. Hon, som velat hämta kraft inför interneringen och visa sitt oberoende gentemot Lasse, hade istället hamnat moloken hemma i köket hos sin vän Diana och hennes blonda pojkvän med de glada ögonen. De tröstade henne med whisky och skratt, men tomheten förblev tom i hennes brösthåla. Hon minns svagt att hon i whisky-dimmorna föreslagit att de kunde vara kontaktfamilj åt hennes barn: De behövde pengar och hon behövde avlastning, de kände varandra så bra och Saga lekte så fint med deras dotter. Diana hade skrattat bort det och fyllt på Ylvas glas. Ylva vågade inte fråga igen.
På hemvägen hörde hon ekot av hjärtslagen genom jackan, och väl hemma tömde hon ur sig sin besvikelse, ilska och vanmakt rakt på Lasse, som fridfullt låg på hennes säng och skrev dikter till sin nyfunna kvinna.
Han var nykär och förstående och vänligt överseende med hennes raseri och det slutade med att de delade säng i all vänskaplighet eftersom de ändå skulle göra något tillsammans med barnen nästa dag.
De hade inte sovit bredvid varandra sedan han flugit ur buren den där majkvällen för väldigt länge sedan – var det verkligen bara två år sedan?
Det omsorgsfullt förträngda minnet av hans varma kropp bredvid hennes gavs nytt liv, och i kombination med whisky och besvikelse kunde det bara resultera i en sak:
Gråt.
Hon drog upp varenda sorg och besvikelse hon kunde minnas, från dagen han gick ifrån henne och till denna för kvällen nya, kastade dem ut i sovrumsmörkret åtföljt av eviga, återhållna snoranden och hulkanden. Han svarade vänligt och intresserat, med handen tröstande på hennes höft.
Länge, länge lämnade hon ut sin skörhet och vädrade sin bitterhet för den man hon svurit på att hålla värdigheten inför. Hon avbröt sig bara ibland för att vända fram en torr sida på sin kudde. Gråtsnörvlet blev till sist ett normaltillstånd, som en förkylning man till slut resignerar inför: Det rinner ur alla ens sinnen och det går inte att göra någonting åt.

De sov utmattade och vaknade inte förrän halva dagen hade gått av att otåliga barn hoppade på dem och ställde svårsvarade frågor om varför mamma och pappa sov i samma säng.
Hon avskydde att gråta på nätterna, man var igensvullen och ful hela nästa dag och nu var det värre än någonsin.
Hon såg sig i badrumsspegeln och hade inga ögon. Efter tålmodigt baddande och slaskande med kallvatten i ansiktet framträdde små grisskära gropar, eller kanske hål, och tittade man riktigt noga in i ett av hålen så glodde ett litet surt öga tillbaks på en där inifrån… 
När Lasse vid frukostbordet vågade sig på kommentaren ”det kanske är när de ser dig på morgonen som de drar…” höll han på att få alla filtallrikar hällda över sig, inklusive barnens.
De bestämde sig för att åka till Tekniska muséet och stuvade in sig i hans ack, så välbekanta bil, den gamla svarta Valianten med slitet teddyludd som varit deras hem när de rest runt i Europa för hundra år sedan.
Vemodet infann sig i hennes maggrop medan skymningen föll utanför bilfönstren. Sista dagen med pappa på flera månader för hennes älskade barn…sånt här hade de kunnat göra varje helg om han bara inte hade….varför hade han…
Lessna tankar fick tårarna att stiga igen, men mitt i vemodet var tillvaron harmonisk och bar en spröd och vacker klang.
De fick gå in gratis på muséet, det skulle stänga om en timme. De strövade runt och tittade på märkliga gamla fordon. Ungarna klättrade olovandes på en fabulös oljepump och höll på att välta en gammal cykel. Lasse visste en hel del om alla skruttiga makapärer, gammal bilmek som han var, men just som han kommit i gång på allvar med sin föreläsning om hur kolvarna rör sig i motorn tröttnade Saga och drog med sig honom ner i en mörk, rekonstruerad gruva. De försvann spårlöst.
Visa vägrade att följa efter (”LÄSKIGT!”) och stack sin lilla hand i Ylvas. Tillsammans gick de på egna strövtåg, tittade på ”dimma” i en glaslåda och såg hur elektricitet förvandlade gas till en sprattlig spindel i sin glasboll.
Och hon tänkte att så skönt att kunna ägna sig åt ett av sina barn och samtidigt veta att den andra får full uppmärksamhet av sin pappa! Så skönt att känna familjebandet tvärs genom muséet, så skönt att för en gångs skull slippa vara ensamstående. Säkert vardagsmat för många men lyx för henne.
Så skönt att, trots all trasighet och bitterhet och all jävla sorg, ändå kunna nå bortom det och hitta en plats där det enda som betyder något är här och nu och vi och barnen. Att för en stund vara vuxen nog att kunna skilja egna oförrätter från barnens behov, att vara vuxen nog att glädjas med dem och glömma sin egen röra ett tag, att till och med kunna känna en kärlek till mannen som lämnat henne, en varm ärlig kärlek för att han är far till hennes barn och hon vet vad han betyder för dem.
De återförenas så småningom vid en stånkande maskin som puffar ut ånga och får fullt upp med att hindra barnen från att klämma fingrarna i den.
Sedan går gonggongen, stängningsdags, och de rör sig dröjande mot utgången, mot avskedet. Ylva rör sig motvilligt mot tre månaders husarrest.
 Lasse kör hem dem, ger barnen långa kramar fast de inte riktigt fattar varför och helst vill springa upp till Bolibompa. Han ser på dem, hans blick är ovanligt öppen.
– Pappa ska flyga iväg, långt bort. Vi kommer inte ses på ett tag. försöker han förklara för Saga.
– Ska du flyga i Bellancan? frågar Saga insatt.
– Neej, i ett stort plan, långt över havet.
– Pappa, du flyger alltid och är alltid långt bort. replikerar Saga klarsynt och pussar honom på munnen.
– Tugga i dig det, du. mumlar Ylva till Lasse innan han stänger bildörren.

Åter sen kväll. Barnen sover och hon har just mottagit ett samtal från sin mor som meddelade henne att hon satt in lite barnvaktspengar på hennes konto. Det är hennes sätt att bry sig om, ett korrekt och rationellt sätt. Ylva tackar översvallande, skrapar nästan med foten – rädd att ligga till last, orolig för att stå i skuld, taaack tack…
Med témuggen i handen står hon sedan i burspråket och ser ner på den isiga gatan. En människa försöker med möda fickparkera sin bil i en alldeles för liten lucka. Bilen backar, åker framåt, backar, ut ur och in i luckan, men hamnar alltid snett och får börja om.
Det slår henne att hon betraktar sin egen kamp för att passa in i ett sammanhang, hitta en tillhörighet.
Föraren är envis, nästan lite korkad. Det är uppenbart att det inte kommer lyckas, ändå fortsätter kampen.
Är det så för henne också? Hoppet om att ovilliga människor till slut ändå ska släppa in henne och hennes barn i sin cirkel…Det är förmodligen uppenbart att det inte kommer lyckas. Hon är bara envis och lite korkad och har inte upptäckt det än.
Hon tar en klunk av det kallnande téet medan föraren slutligen ger upp, dubbelparkerar och försvinner upp i en port.
Japp.
Det är ju så det är: Hon kommer inte heller komma in i någon lucka.
Hon får fixa sitt liv själv. Ta ett djupt andetag och ställa in sig på tre månader själv med barnen hemma i lägenheten. Hon får roa sig på egen hand inom sina fyra väggar, måla om sitt rum kanske, sortera fotoalbum och städa kökslådor. Bygga en bardisk i vardagsrummet och bjuda hem folk istället för att träffa dem ute. Om hon måste jobba över någongång så har hon ju barnvaktspengarna. Och när de tar slut kan hon ta med ungarna till jobbet…
Åt helvete med kontaktfamiljen! Hon vill inte ha någon främmande Familjen Bra rotande i sitt och ungarnas liv, det här klarar de bäst själva. Ingenting hon kommer missa är så stort att det är värt att trassla in andra människor. De har ju sin egen cirkel, en liten men god mamma-barncirkel.
Och tre månader – vad gör det om hundra år?
Hon får i alla fall tid. Hon ska sitta ner, lyssna till sina tankar och få syn på sig själv. Hon har undvikit det länge nog nu.
Alla kvällar som ligger framför henne, hon gör ett snabbt överslag i huvudet: Fyra timmar per kväll efter att ungarna lagt sig, trettio kvällar i månaden, gånger tre. Hon grimaserar av ovana vid huvudräkningen.
360 timmar tid. Tid att tänka. 
Vad klok hon kommer bli.
Lasse kan fara och flyga.