Cypernresan dröjer sig kvar i tankarna. Den fick representera den sista gnuttan sommar för i år: Det var fortfarande varmt här hemma när vi åkte, sedan hade vi en vecka av härlig Cypernvärme för att slutligen komme hem igen till tiogradigt höstrusk, ännu iklädda våra sommarkläder, brrr! Jag har fortfarande inte vant mig och går runt och småhuttrar hela tiden… Resan påminde mig också om att världen hela tiden finns tillgänglig därute, det är så lätt att glömma när man hasar runt i sin gamla vardag här hemma. Men den pågår alltså hela tiden därute som ett parallellt universum, och för varje resa man gör får man en ny hemvist att återvända till. Det var jag som från början tipsade dottern om jobbet på Cypern och hejade på henne att ta det eftersom jag själv så fort fastnade i jobb- och familjträsket och aldrig gjorde de där långa resorna när jag var i hennes ålder, och jag har märkt att jag saknar det. Jag skulle gärna ha rest mycket mer innan ungarna kom och jag är så glad att hon tog den chansen.
Det borde ingå i varje människas utbildning att bo och jobba utomlands ett tag efter skolan, jag tror det gör extremt mycket för vidsyntheten och det flexibla tänkandet. Att vara på t ex Cypern förskjuter perspektiven, plötsligt är man omgiven av helt andra grannländer med helt andra förutsättningar än hemma. Man ser militärflygen färdas med kurs mot Syrien, man ser vi och de-mentaliteten mellan greker och turkar, det är en halvtimmes flygtur till Libanon, man träffar ryssar, ungrare, litauer – nationaliteter man inte stöter på så ofta här hemma och får uppleva deras sätt att se på världen. Och det växer granatäpplen och citrusfrukter på bakgården – bara en sådan sak… 
(Snor dotterns bild – hoppas det är ok, gumman?)
Kommenterat på Skilda.nu