Eftermiddag. Hon står i parken och gungar Visa. Det är blåskymning och snöar lätt. Flingorna lyser vita i dunklet, Visa fångar dem på tungan.
Ylva behövde frisk luft för att kunna tänka.
Bredvid henne står en snygg pappa med snöflingor i håret och gungar sin lilla tjocka bebis. Ibland känner hon hans blickar, lätt och flyktigt som fjärilsvingar nuddar de vid henne. Hon sneglar tillbaks, ringen glänser på hans vänsterhand.
Vanmakten går inte över. Förutom att Lasses besök rent allmänt genererar en känslomässig bergochdalbana (jobbigtjobbigt roligtroligt – ångestångest trevligt ömsint SVEEEK!!!) som tröttar ut henne så har nu alltså också Vanmakten tillstött som en pikant bismak.
Att vara bunden till händer och fötter av någon som valt bort en för länge sedan är förnedrande, men sparkar hon bakut är det barnen som straffas…
Det finns ingen lösning förutom den som är bäst för barnen, och ansvaret för dem vilar på den som axlar det, dvs Ylva. Det får hon tugga i sig och svälja ner tillsammans med sin stolthet.
Under tiden flyger Lasse obekymrat vidare.
Ju högre han flyger, desto hårdare binds hon vid marken.
– Du är den första kvinna jag någonsin kunnat tänka mig att ha barn med! hade han sagt i tidens begynnelse, då när allt var nytt och ungt och bra.
Och:
– Jag ska ta hand om dig om du blir med barn.
Det låter som en dröm, men hon har det prydligt på pränt i sin gamla dagbok.
Ett löfte om gemenskap, om samhörighet. Hon var bara tjugo år, tillräckligt ung för att tro på det.
Lasse – din stora snackare…
Saga hojtar från klätterställningen. Hon har trasslat in sig i någonting och kommer inte loss. Ilskna tårar strömmar över det lilla ansiktet.
Den snygga pappan hinner fram samtidigt som Ylva och tillsammans hjälps de åt att trassla ut hennes arga dotter.
Hon ler tacksamt mot honom.
”Om jag haft någon som du istället…” tänker hon otydligt.
Han ler tillbaks.
Hon kramar Saga lugn och värmer hennes kalla fingrar. Dags att gå hem.
Vissa saker går inte att ångra. Ångrar hon valet av Lasse så ångrar hon automatiskt sina barn, och det går inte.
Det är som det är.
När barnen är i säng blir lägenheten tom och tyst, hennes indignation ekar mellan väggarna.
Hon går några varv i vardagsrummet, ett, två, tre varv.
Tveksamt greppar hon telefonen, tar ett djupt andetag och slår sin mammas nummer.
Mamman svarar efter två signaler. Hennes röst är vänlig med en underton av återhållen undran.
De hörs inte så ofta. Ett halvårs paus är ingenting konstigt i deras relation. Ylva är fostrad till självständighet.
De sågs i julas för bara ett par veckor sedan, så vad kan Ylva vilja nu? Har det hänt något?
Ylva känner hennes undran tydligt och börjar trevande berätta om Lasses resa. Jobba i Florida. Tre månader.
Hon går som katten runt het gröt, vet precis vad hon skulle vilja fråga men det fastnar liksom innanför framtänderna.
Det är en lång tid utan avlösning, hon måste hitta nåt slags lösning och just nu har hon inte råd med barnvakt…
Hon ser framför sig sin mors välbekanta min av tyst ogillande och hör plötsligt sig själv säga:
– JAG FUNDERAR PÅ ATT KOLLA OM JAG KAN FÅ EN KONTAKT-FAMILJ FRÅN SOSS…
Stressat tuggar hon på en nagelflärp medan hon tänker att det var ju inte så hon skulle börja. Var kom det där ifrån?
Hon hade velat fråga om det fanns någon möjlighet för mamman och hennes man att vara med Saga och Visa ibland, kanske någon helg, under den här tiden.
Lite avspänt sådär, som hon tror att det går till i andra familjer.
Varför ska det vara så svårt att be om hjälp?!
Kanske för att det är så smärtsamt att se mammans besvärade min och höra hennes plågade ”…jaa, suck, joo…” Hon säger sällan nej, men hon säger ja med ett tonfall som handlade det om ett ton radioaktivt avfall som Ylva tänker dumpa i hennes trädgård.
Mammans rationella röst kommer kristallklar genom lurens små hål.
– Jamen det är ju en jättebra idé. Det måste du ju kunna få.
– Jaa…jag ska nog kolla det. säger Ylva beställsamt medan hon känner hur hon sviker sig själv.
Inte be om hjälp, klara sig själv, vara stark – det är vad hon har lärt sig. Det sitter benhårt. Ofta är det bra, många gånger har hon klarat sig just på grund av den lärdomen. Aldrig känner hon sig så trygg som när hon står alldeles ensam och själv får ta beslut om hur hon ska göra. Men det föder en obestämd längtan.
Det handlar ju inte bara om tjänster och gentjänster, tänker hon förtvivlat inifrån sitt mentala fängelse som inte låter orden komma ut rätt, det handlar också om gemenskap, sammanhang och att ge barnen tillgång till sina rötter bakåt. Låta dem få en helhet. Det är så lite som är helt i deras liv.
Med en tomhetskänsla i magen lägger hon på luren.
Hon sätter på musik och gör té.
Tänder en cig under köksfläkten och skållar sig på téet.
– Satan!
Tårar i ögonen. Kryper ihop som ett sårat djur. Vanmakt. Ältar.
För att han ska kunna flyga måste hon hållas fjättrad mot marken.
Naturens jämvikt, hävstångsprincipen eller en kropp undantränger.
Whatever.
Om det ändå gick att tvinga människor till omsorg.
Allt gick så snabbt. Hennes kropp ville barn, hennes man fick 30-årskris, resultatet blev att hon som 26-åring stod som ensamstående tvåbarnsmor.
I dagboken från gymnasieåren spekulerar hon i sin framtid:
”…Ja, vad gör jag om tio år? Ett par barn har jag nog lyckats skaffa mig, men någon man tror jag inte jag har…”
En för tillfället sorglös klarsynthet ur en sextonårings hjärta. Det var inte förrän profetian slog in som hon förstod hur långt in det kunde kännas.
Det starkaste är sorgen. Sorgen efter gemenskapen som aldrig fick födas, sorgen efter förtroendet som brast.
Vanmakten över att inte kunna ge det bästa livet till sina barn, den trygga samvaron med två föräldrar villiga till omsorg.
Vanmakten i att tvingas se den andra föräldern gå iväg. Gå iväg på sin egen väg.
Vanmakten ger en ilska som sliter djupt i henne, för det som just hänt hennes barn är också hennes egen historia.
Hon är fast i en spindelväv av skilsmässor flera generationer bakåt, det vilar en förbannelse över hennes släkt. Släktled efter släktled av folk som av olika anledningar finner det rimligt att prioritera bort hem och barn, och det enda hon kan göra för att överleva inombords är att i blindo söka det motsatta.
Alltså sätter hon sina barn främst, sköter sina barn, älskar sina barn – och söker samtidigt Någon.
Någon som kan prioritera henne. Hon vet inte hur det känns eller hur en sådan ser ut, hon känner sig fram i mörkret med känsliga fingrar.
Det enda hon för tillfället vet är att hon aldrig mer kommer springa efter.
Vanmakt tröttar, och ganska snart stupar hon i säng.
Hon somnar och drömmer att hon ska resa till Florida med barnen. De är förresten kattungar och väldigt små. Hon förvarar dem i sådana små gula plastbollar som finns i Kinderegg och är ständigt orolig för att hon ska förlägga dem någonstans. Mödosamt släpar hon mängder av tunga väskor fyllda med Lasses smutstvätt mot incheckningsdisken.
Plötsligt har ena Kindereggsbollen öppnats och kattungen är borta. Hon blir alldeles kall, kattungarna är hennes största ansvar och det bästa hon har – den hastiga förlusten gör henne förtvivlad.
Lasse och hans nya flickvän passerar henne på väg ut till planet, vinkar lättsinnigt åt henne och dansar hoppsasteg arm i arm ut till gaten.
Ylva är lämnad kvar, fången i ögonblicket, irrande i cirklar efter den försvunna ungen. Hon kommer aldrig vidare förbi incheckningen.
Kommenterat på Skilda.nu