Du kliver in med vinterkyla omkring dig och något sentimentalt i dina rävögon.
Du sätter dig vid matbordet. Rummet fylls av lukten från flygmotoroljan som stiger ur dina kläder. Du kommer direkt från hangaren.
– Stereon står där.
Jag pekar mot den röriga högen i hörnet.
Jag tror inte du hör. Du har kramat äldsta dottern (hårt, hårt) och lyssnar på hennes uppspelta svada (”pappa titta pappa – och sen så gjorde jag – titta vad jag har ritat pappa – pappa jag kan hoppa ända hääärifrån – ”) medan du med något slags andakt lyfter upp lillungen och sätter henne framför dig på bordskanten. Saga vill naturligtvis sitta där också, värma sig i ditt sällsynta fokus, och nu sitter du och ser så ömt på dem båda.
– Sitter du där med din avkomma. konstaterar jag när jag kommer med kaffet jag lovat dig.
Du ser på mig som hade jag hånat dig, och det har jag ju kanske också.
Men du om någon borde ju veta att det är så jag gör när jag förvirras av oväntade känsloyttringar.
När något jag inte kan hantera kommer för nära så tar jag distans.
Det är något med saknad och längtan, att skiljas och återförenas, som gör mig alldeles mjuk. Och jag vet hur mycket Saga längtar efter dig. Hon längtar som en hel kvinna.
Och kanske inte bara hon.
Du berömmer min nya bordsklocka och skrattar uppskattande åt något jag säger.
”Smöris!” fräser jag inom mig men ännu längre inuti önskar jag naturligtvis att det är äkta, det du gör.
Och du – du frågar hur jag har det.
Mitt i barnstoj och kaffe stannar världen till en stund.
Du frågar hur jag har det och det finns tusen svar att ge.
Till exempel:
Efter att du gick har det bara gått uppåt (galet leende, som en frireligiös, med alla tänderna)
Eller:
Jotack, det är jävligt tungt att vara ensam med två små, små barn och ligga på nätterna och veta att du knullar en annan… (med skruttiga påsiga ögon och tärda anletsdrag, i bitterhet hopknipt mun)
Kanske:
KO-HO-HOM TILLBAAAAKAAHAHAA!!!! (som en blöt fläck på golvet, hela värdigheten har runnit bort)
De finns i mig, allihop.
Men framför allt:
Det är tomt efter dig, det är tomt för oss alla som du lämnade kvar här nere på markstationen, och jag tror inte det går att reparera.
Överbevisa mig, snälla gör det!
Men det gör du inte. Istället säger du att du ska åka och jobba i Florida. Skruva flygplan. I tre månader.
Du åker om en vecka.
Det är klart att jag reagerar. Av hänsyn till barnen häller jag inte det kokheta kaffet över ditt dumma jävla huvud, men jag säger precis vad jag tycker.
Att sedan du gick har allt skett på dina villkor. Jobbet är din käpphäst – vi måste alla ta hänsyn till ditt arbete.
Du kan inte ha barnen på bestämda tider – du måste jobba.
Du kan inte ha barnen på sommaren – det är högsäsong för flyget då, nej nej, inte en chans.
Ibland kan du inte ha barnen på flera veckor – jobbet.
Som om jobbet vore en neurotisk sur primadonna som vi alla måste tassa på tå inför och blidka till varje pris.
När du flyger iväg upp i luften trycks jag ner i myllan. Hävstångsprincipen, en kropp undantränger och allt det där.
Din kropp tränger undan allt: Mig, barnen och din och min gamla dammiga kärlek. Bara ditt jättestora ego får plats.
Du surnar till: De grå rävögonen kallnar och sluter sig. Du suckar trött över ditt obstinata ex som faktiskt inte verkar förstå att det ju är du som är jordens medelpunkt.
Skapelsens krona.
The top of the tops.
Fadern, sonen och den helige anden också, faktiskt.
Nej, jag vet inte vad du tror att du är, men något som uppenbarligen är betydligt viktigare än din gamla avlagda familj.
Kaffet kallnar och stämningen har ramlat ner på golvet. Du reser dig upp, pussar flickorna och ger dem varsin slickepinne som du snott med dig från flygklubben.
– Flygklubba! skrattar Saga, stolt över sin slagfärdighet.
Du säger hejdå till mig, flyktigt, som en sval vind i nacken. Sedan försvinner du ut, iväg och bort, med stereon i famnen. Sladdarna flaxar i fartvinden efter dig, en gul och en röd.
Själv har jag vänt ryggen mot dig och hackar morötter till lunchen. Jag hackar som vore det dina fingrar.
Bitter? Hahahahaha, ja, jag är bitter!
Efter dig har jag blivit militant feminist och skyller alla fel på männen.
Men jag har ju blivit bitter för att jag älskade dig. Jag vände ryggen åt dig för att gömma mina tårar. Nu gråter jag i morötterna istället.
Kommenterat på Skilda.nu